Peace, Love and Misunderstanding

Betyg: 2 monument

Om att bli den fjäril, eller påfågel, du innerst inne är. För det är du väl? En del sanningar, men mest plattityder och svårbegriplig andlighet. Marijuana, höns och tråkiga musikfestivaler. Alldeles för prydliga outsiders som gör att deras alternativa liv känns fullkomligt ointressant och det är svårt att förstå varför någon annan dras dit. Men kanske handlar det om kärlek, och då må det vara förlåtet. I så fall blir bibelhänvisningen 1 Joh 4:16 "Gud är kärlek", men egentligen passar Petrus vision i Cesarea (Aplg 10:9-16) om vad som är tillåten mat, bättre med tanke på den centrala diskussionen om vegetarianism.

Efteråt känns sonen Jakes korta videofilm som ett under av realism och det andra som heminredningsreportage - allt är yta och alltför starkt solsken.

Bäst är Walt Whitman citaten och naturscenerierna runt Woodstock. Sämst är storyn och musiken.

Kniven i vattnet

Betyg: 4 monument

Sol, vind och vatten... och svartsjuka, möjlig drunkningsdöd och lögner. Fantastiskt vackert foto, goda skådespelarinsatser och en tät dramatisk berättelse. Frihet, lögn, beroende, makt - många teman samsas på en trång segelbåt. Tidigt sextiotal i Polen, plockepinn, jazzmusik och badmössa.

Obehaglig, slutar den befriande eller inte? Inte är nog svaret. Men här finns också stunder av lekfullhet, som parafrasen på Markusevangeliet 6:48 när Jesus går på vattnet.

Frukthandlarens fyra årstider

Betyg: 2 monument

Om död, skam och förakt och om en människas utbytbarhet. Sorglig, men inte gripande då vi inte lärt känna Hans och därför inte fullt ut förstår honom. Om en borgerlighet som stöter ut, om manlig vänskap som inte bär och hur man kan supa sig igenom ett helt liv på en kväll.

Fint foto, snygga tablåer - ett hårband stämmer med en gardin, en bordsduk med en kvinnas hår... Och en fint sjungande fruktförsäljning: "Finfina plommon/färska päron". I övrigt inte i klass med de andra Fassbinderfilmerna vi sett.

Rädslan urholkar själen

Betyg: 4 monument

Fantastisk öppningsscen! Tystnad, frusna rörelser och blickar som dömer hårt och blint. Redan här markeras temat, att se med en annan blick, att inte avgränsa, att försöka leva trots fördomar och andras hårda ord. Passar alldeles utmärkt att vi såg denna film den söndag då Evangeliebokens tema är "Att inte döma". En predikan i sig. Retoriken känns igen idag, dömandet, främlingsrädslan - som ju är en del av det som urholkar ett samhälles själ.

Ett mer psykologiskt sammanhållet porträtt än Fassbiners andra filmer, mindre marxism och mer vardaglighet - det kanske är avgörande.

Men också häftiga 70-tals klänningar, långhåriga poliser och snygg tyska.

Petra von Kants bittra tårar

Betyg: 3 monument

Mer teater än film. Mer kvinnor än män (faktiskt inte en enda). Mer skam än kärlek - vilket är oerhört sorgligt. Vi befinner oss i samma sovrum filmen igenom med sex skådespelare som i princip aldrig ser varandra i ögonen. Alla samtal förs förbi varandra. Fasansfullt, men välspelat. Förstår dock inte riktigt poängen med att filma denna teaterpjäs.

Om kärlek som affärsuppgörelse, om förtingligandet av våra relationer, om det Marx kallar alienation.

Några intressanta citat: "Jag föredrog redskapsgymnastik", "Det finns inget som är enkelt", "Man är så ensam utan Gud".

Maria Brauns äktenskap

Betyg: 4 monument

Den centrala frågan som ställs återkommer flera gånger: "Är det så kallt därute?" Svaret måste vara ja om vi tänker att det är kylan som skapar det moderna Västtyskland ur efterkrigstidens kaos - kylan och girigheten. Elegant formar Fassbinder en allegori över ett samhälles framväxt från ruiner till den självvalda destruktionen. Grymt, obarmhärtigt och väldigt snyggt - förutom frisyrerna som mer förebådar åttiotalet än skildrar fyrtiotalet.

En fantastisk öppningsscen vars okontrollerade kaos korresponderar mot det beräknande kaoset i slutscenen. Snyggt filmat, som om vi står bakom gardinen och ser det hela utspelas, det ger en viss distans som är medveten, men också problematisk. Vi kommer aldrig nära. Som på teatern.

Lite perifert, kan tyckas, men här finns en hänvisning till den relativa tidsuppfattningen i Andra Petrusbrevet (2 Pet 3:8).

3:10 till Yuma (2007)

Betyg: 4 monument

Om en pappa och hans son. Och om boskap, och gevär, och bankrånare, och kineser som bygger järnväg, om revolvermän, fega sheriffer, klassmotsättningar, fattigdomens desperation och en sorts heroisering av våldet.

Men mest teologi, förstås, det är ju en western. Flera direkta citat ur Ordspråksboken  (ex 13:3), eskatologi (paradiset är Dodge City), Guds hämnd som det enda vi kan lita på, om människans inneboende godhet och ett par passande jesusreferenser. Spännande, stundtals tänkvärt kring ont och gott i människan, men ett alltför rättrådigt slut (eller har jag fel? Finns där en utväg? Varför skulle annars hästen följa tåget?)

Mest intressant är de teckningar den fängslade revolvermannen lämnar efter sig, halvbra, men intressant att det överhuvudtaget tecknas i en westernfilm!