Den centrala frågan som ställs återkommer flera gånger: "Är det så kallt därute?" Svaret måste vara ja om vi tänker att det är kylan som skapar det moderna Västtyskland ur efterkrigstidens kaos - kylan och girigheten. Elegant formar Fassbinder en allegori över ett samhälles framväxt från ruiner till den självvalda destruktionen. Grymt, obarmhärtigt och väldigt snyggt - förutom frisyrerna som mer förebådar åttiotalet än skildrar fyrtiotalet.
En fantastisk öppningsscen vars okontrollerade kaos korresponderar mot det beräknande kaoset i slutscenen. Snyggt filmat, som om vi står bakom gardinen och ser det hela utspelas, det ger en viss distans som är medveten, men också problematisk. Vi kommer aldrig nära. Som på teatern.
Lite perifert, kan tyckas, men här finns en hänvisning till den relativa tidsuppfattningen i Andra Petrusbrevet (2 Pet 3:8).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar