Din morsa också

Betyg: 4 monument

På ytan en film om två grabbar i övre tonåren och deras omogna syn på kvinnor och sexualitet, ganska ointressant. Men så kommer en berättarröst in i filmen och kommenterar lite på måfå det som händer genom att mycket kort ge en bakgrundsberättelse om någon, eller säga några ord om någons framtid. Då handlar det plötsligt om politik och mexikansk samhällsutveckling - oerhört subtilt och skickligt gjort. När sedan filmen knyts ihop i slutscenen öppnar sig ytterligare en dimension; en verklig insikt i livets begränsningar och möjligheter.

Det som börjar i en fånig, men välspelad, roadmovie landar i något helt annat - en existentiell berättelse om det moderna Mexiko. Det är en saga, där sexualiteten driver berättelsen framåt, men temana är förvånande mycket större än den manliga könsdriften.

Drakdödarens äventyr

Betyg: 1 monument

En drakdödare förekommer, så långt är jag med, men äventyr? Knappast! Långsamt, stelt och ointressant. Det hjälper inte att scenerierna är menat att var storslagna, att dräkterna är välsydda och att den rättfärdige hjälten är just rättfärdig - det blir lika dåligt för det.

Man får då rikta uppmärksamheten mot något annat, till exempel de spybollar  i en basketbolls storlek som draken lämnar efter sig (så att den går att spåra). Vad består de av? Och varför spyr den som med eld kan förtära en levande varelse på nolltid, ut spybollar?

Och vad är det för tro som kan förvandla en fåraherde till en palladin som med ett enkelt svärdshugg dödar draken? Det blir vi inte särskilt klokare på. Davids kamp mot Goliat (Första samuelsboken 17:1-58) skulle kunna var en parallell, men så oerhört mycket bättre berättad.

Den bästa sommaren

Betyg: 4 monument

Så mycket sommar och femtiotalsnostalgi att jag nästan storknar, men så reser sig Kjell Bergquist långsamt upp ur denna letargi och blir en levande människa som kräver både respekt, kärlek och upprättelse åt alla barn, men framförallt åt särlingar och utstötta. Det är mycket bra, mycket vackert och mycket viktigt, trots all idrottsmetaforik, lådbilsrace, och en märklig "malmöitisk" jazzpianist. 

Barnen är i centrum, det är bra. Bäst är ändå Brasse Brännström - otäckt ångestriden i sin dödskamp.

Bästa citatet: Vart ska vi gå? "Dit där kalvfiléerna finns"

Den vita filmen

Betyg: 3 monument

 

Kanske snålt, men jag tycker inte att filmen har åldrats med någon större värdighet, när jag ser den på församlingens filmklubb. Det murriga i den snöblandade leran och kylan i snålblåsten talar ett alldeles för tydligt språk om Polens förändring från socialistisk republik till kapitalistisk fri marknad där allt går att sälja. Symbolerna är allt annat än subtila och storyn alltför konstruerad.

Mest ekar en sång av Blå tåget i huvudet, det får bli den teologiska kommentaren:

Och Gud lyser med sin frånvaro, för han var hellre död än röd
han fanns inte där han skulle vara, han var ju redan död

The Constant Gardener

Betyg: 4 monument

Afrika, i första hand Kenya men även södra Sudan, är en sorts spelplats. Dels för multinationella läkemedelsbolag som provar illegala mediciner på fattiga människor, dels för de brittiska diplomater som dras in i en härva av mord, våld och korruption som letar sig långt upp i hierarkin. Det är spännande och välspelat, men jag funderar mycket över spelplatsen. På något vis är den utbytbar, mest som en exotisk fond mot vilken intrigerna och våldet utspelas. Ïngen kenyan framträder särskilt tydligt, afrikaner är lika med en utbytbar massa, européer är lika med individer (även om de som diplomater och affärsmän i sina välskurna kostymer är förvillande lika varandra). Otäckast blir det när det räddande flygplanet vägrar ta med andra än biståndsarbetare då banditerna anfaller, de infödda sudaneserna lämnas helt enkelt kvar i våldets inferno. Som en sorts omvänd parafras på Jesu ord om att "de fattiga har ni alltid bland er" (Joh 12:8). Kanske är det ett sätt att tydligt visa den postkoloniala relationen mellan europa och Afrika..?

Det är en otäck historia med mycket våld, död och hämnd. Där döden till slut blir den slutgiltiga hämnden. Det är elegant, men oerhört sorgligt, uttänkt. Dessutom fantastiskt vackert filmat med utsökta glidningar mellan närbilder och panoreringar.

Bröllop i Italien (Den skaldede frisör)

Betyg: 3 monument

En snygg och väl berättad romantisk komedi med extra allt. Så kan en kanske beskriva Susanne Biers senaste film Den skalliga frisören. Hur det kommer sig att den fått titeln Bröllop i Italien på svenska och Love is all you need på engelska är kanske lätt att förstå, men samtidigt lite obegripligt. Den skalliga frisören är i det här sammanhanget en betydligt bättre och mer rättvisande titel. I genren romantisk komedi är det en bra film. Susanne Bier kan sitt hantverk och berättar elegant om Ida som precis avslutat cellgiftbehandling efter en bröstcanceroperation. Trine Dyrholm gestaltar hennes förvirring, både rädsla inför sjukdomsskov och förhöjda livskänsla, på ett trovärdigt och inkännande sätt. Leif, hennes bufflige och relationsinvalida make, spelas också förträffligt väl av Kim Bodnia (Bron). Ingen kan darra på underläppen som han. Hustruns sjukdomstid har minsann inte varit så lätt för honom heller.

På väg till dotterns bröllop i Italien möter Ida Philip. Just valet av manlig huvudrollsinnehavare har jag undrat över, men nog är väl blinkningen till Mamma Mia väldigt tydlig både när det gäller valet av skådespelare (Pierce Brosnan) och valet av miljö för dramat (pittoresk bergsby i Syditalien)?! Men Pierce Brosnan är inte så dum i rollen och hans ilskna och smått förgrämda livshållning mjuknar i takt med Idas direkta och inte alltid så vänliga repliker. Vad Susanne Bier gör är att hon både ger oss en bra romantisk komedi, så som vi förväntar oss att en sådan bör vara, och överraskar genom att inte alltid ge det vi förväntar oss. Därför tycker jag om den här filmen.

Niceville (The help)

Betyg: 2 monument

Det är en bragd att kunna göra en så odramtisk film av den dramtiska historia som Niceville berättar. Vi befinner oss i Jackson, Mississippi, under tidigt 1960-talet, när raslagarna förbjuder svarta och vita att gå på samma gator, äta på samma matserveringar och besöka samma toaletter. Det är en absurd situation som vi hoppas aldrig någonsin kommer åter. Samtidigt knyts livslånga band mellan de vita barn som med upprättelsens kärlek och kraft tas omhand av de svarta hembiträdena. Relationer och vänskap uppstår, de kraftfulla raslagarna till trots. Dramatiken i detta är svårslagen. Och ändå blir filmen så platt, och nästan helt utan känslor. Kanske ger boken mer rättvisa åt denna otäcka period i vår nutidshistoria. Jag vet inte. Filmen är tyvärr inte sevärd.