The Informant

Betyg: 3 monument

Det är något speciellt med slipsarna, alla har randiga, ganska stela slipsar, utom Mark Whitacre (utmärkt spelad av Matt Damon) vars slipsar är vilda och oregelbundna i mönstret. Kanske är det så med honom också. Till en början tycks han tillknäppt och ganska tråkig, men det visar sig att det inte riktigt är så. Det är mycket som inte riktigt är så som Mark Whitacre säger och det är väl filmens idé - en sorts gestaltning av lögnen och en lögnare som oftast själv tror på det han hittar på. Men på en punkt ljuger han inte - det pågår en kartellbildning med justerade priser på majsstärkelse, eller något liknande (därav den något vedervärdiga bilden) inom livsmedelsindustrin i USA och Mark Whitacre sätter hela sin framtid på spel genom att avslöja den.

Det är egentligen inte så spännande, men rätt underhållande när man inser att Mark Whitacre inte är den man trodde från början. Men vi får aldrig någon riktig förklaring till alla lögner, de bara kommer och vi förstår inte riktigt varför.

Bäst är Marks berättarröst med vardagliga kommentarer om allt mellan himmel och jord som inte alls har med filmens handling att göra och den helt malplacerade filmmusiken - så bra just för att den inte passar alls!

The Reader

Betyg: 5 monument

Det främsta skälet till att jag ger filmen The Reader 5 monument är att den inte lämnar mig. Det är snart en vecka sedan jag såg den och fortfarande tänker jag på den. Det måste betyda att det är en bra film! Dessutom är det en film som kan ses och förstås på många sätt, som visar sig innehålla många berättelser. Och det tycker jag om. Förutom kärlekshistorien mellan den medelålders kvinnan Hanna Schmitz (utomordentligt spelad av Kate Winslet) och den mycket unge mannen Michael Berg (spelad av David Kross) spelar litteraturen en avgörande roll. (Michel som medelålders spelas av Ralph Fiennes.)

Filmens titel syftar på den högläsning som, utöver den sexuella attraktionen, binder Michael och Hanna vid varandra. Han läser och hon lyssnar. Det är för mig en film om berättandet och berättelsernas viktiga funktion i våra liv. Och om det skrivna ordets betydelse. Hannas och Michaels kärlekshistoria blir kort, men vi får ändå följa dem genom livet. Hanna bär på flera hemligheter som så småningom uppdagas och ger upphov till samtal om rätt och moral. Inte bara mellan filmens aktörer utan också hos mig som åskådare. The Reader är alltså en film som både beskriver Tysklands efterkrigshistoria utifrån några få människoöden och för ett moralfilosofiskt samtal. Dessutom är det vackert filmat och med små medel (t ex slipsarna) skildras den utveckling som skett under 1900-talets fem sista decennier.

Den andra systern Boleyn

Betyg: 3 monument

Ju mer jag ser av filmen Den andra systern Boleyn desto mer övertygad blir jag om att systrarna Mary och Anne Boleyn (spelade av Scarlett Johansson och Natalie Portman) är två sidor av samma person. En ljus och en mörk. En godhjärtad och en beräknande. En god och en ond, helt enkelt. Men det enda som kanske är sant i ett historiskt perspektiv är att det fanns två systrar Boleyn och att Anne var Elizabeth I:s mor.

Filmen drivs framåt av systrarnas relation, fylld av kärlek, hat och svek. Annars är det en mest en vacker film, med vackra bilder, vackra kläder och vackra kvinnor. Och en hemsk film, som skildrar kvinnan som handelsvara med en enda uppgift, att avla en manliga kronarvinge. En film som är väldigt lik The Duchess med andra ord. Ironin i sammanhanget är att Elizabeth I blev Englands drottning och var det i 45 år. Så gick det med den tronföljden!

Den här filmen kan också beskrivas som en prequel till filmerna Elizabeth (1998) och Elizabeth - the golden age (2007).

The Duchess

Betyg: 3 monument

Sent sjuttonhundratal och engelsk aristokrati. Intriger i viss mån, men mest instängdhet och meningslösa utbrott av frihetsbegär. Georgiana har allt hon behöver och får allt hon pekar på - utom sin frihet. Hennes make, hertigen av Devonshire är passionerat likgiltig inför allt annat än möjligheten att avla en son, en arvinge. Som en fånge lever hon i de stora palatsen i ivrigt umgänge med den tidens ledande politiker och människor med makt. En makt hon är en del av utan att ha makt över sitt eget liv. Som en tuktad slottsträdgård bländar ögat med sin elegans men bygger på att någon klipper, ansar, begränsar, håller efter och tvingar in i bestämda former. Det är stillsamt och vackert med fantastiska klänningar och håruppsättningar. Men allt känns långt borta, i en helt annan värld. Aristokratins liv är så svårt att förstå, men kanske är filmen aktuell ändå då vi står inför ett prinsessbröllop.

Bäst är Ralph Fiennes som hertigen, särskilt i de få stunder då hans likgiltighet rasar och han visar något av vem han är. Lysande skådespel, återhållet passionerat.

Effi Briest (2010)

Betyg: 4 monument

Effi Briest är från början en tysk roman från 1895 som enligt uppgift bygger på en sann historia. Rainer Werner Fassbinder gjorde en filmatisering av romanen 1974, som jag hoppas kunna skriva om lite längre fram. Men den film jag har sett är Hermine Huntgeburths version som går på bio just nu. Stora delar utspelar sig i Kessin, i Pommern vid Östersjöns kust. Stranden och havet är viktiga frihetssymboler i den här berättelsen som beskriver kvinnors utsatthet och instängdhet i både samhälls- och familjeliv. Förvisso i en så pass ålderdomlig tid att duellering fortfarande var något som förekom, men ändå med blickar mot vår egen samtid. För vem ställer sig inte frågan vad kärlek är? Och frihet? Och om dessa går att förena? Och hur det går med vår sexualitet om den inte är fri? Det är en vacker film och jag tycker mycket om den. Filmfotot, musiken, det tyska språket och huvudrollsinnehavaren (Julia Jentsch från bl a De feta åren är förbi) gör att filmen får ett högt betyg.

Brudgummir - en midsommarnattskomedi

Betyg: 2 monument
Oj, så vacker midsommarnatten är på den isländska ön Flatey (betyder det Plattö?). Midnattssol och färgglada hus. Och det rustas till bröllop med en mycket ung brud och en tvivlande brudgum. En argsint svärmor och en vänskapligt sinnad svärfar. En syster som är lite eljest och en förslagen ("drivskraftig") överårig ungkarl som anlägger golfbana på den karga och glest besökta ön. En ovillig präst. Och den bäste vännen som ska vara organist på bröllopet, men han tappar bort sina skor under nattens festande, och hur ska det då gå med orgelspelandet?
Det finns också en bakgrundshistoria. Brudgummen har varit gift tidigare och livet med den första hustrun rullas upp parallellt med bröllopsförberedelserna. Denna historia är nog filmens behållning, förutom det isländska landskapet. Vad hände egentligen med hustru nr 1? Kan man lita på brudgummen? Och varför vill en ung och intelligent kvinna offra sin ungdom på en desillusionerad och medelålders man som knappast förmår uppskatta hennes kärlek? Varför är medelålders kvinnor (mammor) som skildras på film ofta bara elaka, självupptagna och intresserad av pengar? Medan medelålders män har drömmar de inte får förverkliga och vänskapliga relationer med sina gelikar? Många frågor. Och någon komedi är det sannerligen inte!

Taking Woodstock

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det om att bli vuxen, att kunna möta sina föräldrar på ett vuxet sätt - vilket inte är så lätt om ens mamma tagit sig från det östjudiska Vitryssland under Andra världskriget med enbart mögliga, kalla potatisar i fickan och ens pappa aldrig säger något. Men varför denna historia om Woodstockfestivalen? Det blir som en sorts påklistrad fond av sextiotal som allting ska refereras mot - en galen vietnamveteran, en galen (men faktiskt ganska rolig!) fri teatergrupp, en våldsbenägen transvestit, en förträngd men plötsligt uppblossande homosexuell kärlek...

Men samtidigt utan woodstockreferenserna vore filmen ingenting. Behållningen är alla de små detaljer som refererar till Woodstockfilmen; badscenerna, toaletterna, andningsyogan mm samt den skrämmande porträttlikheten mellan Eugene Levy och verklighetens Max Yasgur.

Se Woodstockfilmen istället. Det är en film värd fem monument!