Legenden om den vita ormen

Betyg: 3 monument

Det finns en subgenre filmer, mestadels brittiska, som handlar om kampen mellan hedendom och kristendom i modern tid. Jag tänker i första hand på Penda's Fen och The Wicker Man. Med denna film sällar sig Ken Russel till dessa filmmakare. Skillnaden är att det kristna motståndet består av outtalad slentriankristendom; ett krucifix på väggen, en ring med Frälsarens bild - men ingen som aktivt utgår från kristen tro i sitt motstånd. Istället handlar det om att den hedniska kulten av ormen från Paradiset, som gav äpplet åt Eva, är för elitistisk och kräver människooffer. Människorna i den lilla byn i norra England står för en mer kollektiv och jämlik livsföring som inte kräver några offer.

Teologiskt intressant och rätt kul med en ung Hugh Grant som godsägare, annars mest snygg 80-tals stämning. Att den bygger på en roman av Bram Stoker borde garanterat en bättre berättelse. Bäst är att både en mungo, en säckpipa och en handgranat används som vapen i kampen mot kulten. Och så slutet förstås, inget har förändrats i grunden trots att kampen vunnits.

Apostle

 Betyg: 2 monument

En sekt skapar sig en fristad på en ö i Skottland. En man tar sig olovandes dit för att rädda sin syster. Det är otäckt och grymt, blodigt och våldsamt, men slutar i en sorts försoning. Filmen bygger på The Wicker Man från 1973, vilket nog ändå är en intressantare film. Här finns en hänvisning till Fil 3:10 och Ps 23, men mest handlar det om blod, död och paganism. Kristendomskritiken är nedtonad, passar ett 2000-tal där kristen tro inte är lika självklar för biopubliken. 

The Wicker Man (Dödlig skörd)

Betyg: 3 monument

En starkt konservativ, kristen poliskomissarie skickas till en isolerad ö någonstans i Skottland för att undersöka omständigheterna kring en försvunnen flicka. Ön är ett brittiskt paradis i miniatyr, med vinrankor, äppelodlingar, vackra berglandskap, mysiga fiskargubbar, musik på puben och vackra unga kvinnor (bl a Anita Ekland). Det udda, förutom allt det paradisiska, är att ön är helt "befriad" från kristen kultur - alla tillber de gudar som fanns före kristendomen. "We are a deeply religious people" är en central replik när poliskomissarien exploderar över de hedniska riterna. Idén är intressant, men också ganska fånig, på gränsen till parodisk med fallosdanser, fruktbarhetsriter och levande grodor istället för medicin. Det hettar till när det visar sig att skörden slagit fel och det enda som kan rädda människorna på ön är att blidka solguden med ett offer - ett människoffer! Poliskomissarien anar att det hänger samman med flickans försvinnande och det visar sig att han har både rätt och fel ...

Det är framförallt musiken som driver filmen framåt, musiken som synkron eller diegetisk, dvs både vi och de agerande i filmen ser och hör musikerna som ständigt dyker upp. Snyggt gjort när deras sång illusterar det som sker. Mycket nakendans, men det hör nog mer sjuttiotalet till (filmen är gjord 1973) än just paganismen. Annars fullmatad med teologi: martyriets logik, uppståndelsen vs reinkarnation, Kristus som världens frälsare, Psaltarens 23:e psalm, Guds straff mm. Frågan som väcks är om det är en i grunden djupt kristen film, eller tvärtom.

Intressant att se hur de använder dansen som skildras i den fantastiska dokumentären Oss, Oss Wee Oss (1953). Klart sevärd bara den!