Turinhästen

Betyg: 4 monument

En man och hans vuxna dotter. En utmärglad häst som är på väg att dö. En enslig gård. En evig vind. Löv som ständigt virvlar. Ord som aldrig uttalas. Så slutar kanske vår civilisation enligt regissören Béla Tarr och nobelpristagaren Krasznahorkai - som skrivit manus. Ett manus där den första repliken kommer efter mer än tjugo minuter, sedan dröjer det ytterligare sex minuter tills nästa ord uttalas. Tidlöst, ordfattigt, känslofattigt, fattigt på allt det som livet innehåller, så lever far och dotter och häst. Hästen ger upp först, sedan dottern. Oerhört långsamt och tungt.

Men så vackert! De första 10 minutrarna är bland det vackraste foto jag sett på film; en man i en hästkärra på väg genom stormen och kamerans fokus skiftar mellan grässtråna i förgrunden, hästen, mannen, kärran och träden i bakgrunden. Musiken följer vinden och kärrans långsamma rörelser. Den enda gången någon egentligen säger något är det en granne som vill ha brännvin och sedan mer och mer osammanhängande talar om världens undergång och att det inte är Gud utan människorna som själva dragit straffet över sig - nog så riktigt!