Faväl till vapnen (1957)

Betyg: 3 monument

Det börjar mycket pampigt med storvulen musik och svepande bilder över de italienska Alperna. Vi befinner oss i norditalien under Första världskriget. Sedan börjar berättelsen om kriget som ett tidsfördriv där manlig vänskap och kvinnohistorier blir det väsentliga - tills krigslyckan vänder, tyskarna attackerar och alla tvingas fly och vi får bevittna hur spädbarn och kvinnor dör och bli lämnade i leran under flyktens umbäranden (plösligt blir filmen kusligt aktuell!). 

En amerikan med författarambitioner har frivilligt anslutit sig till den italienska armén som ambulansförare. När han såras i strid lyckas han bli omhändertagen av den sjuksköterska han är förälskad i, men det tvingar honom också tillbaka till fronten och det nesliga återtåget där hans kamrat blir anklagad för förräderi och skjuten. Själv undkommer han nätt och jämt, men lyckas fly med sin älskade til Schweitz där hon föder deras barn. 

Lycka och sorg, disciplin och frihet, död och liv, Guds existens och förnekelse, civilisation och krig - allt ryms, men det blir aldrig särskilt bra. Skådespeleriet haltar, italienarna är för dumma och även om berättelsen håller så gör inte manuset det. Bäst är soldaterna som spelar sten sax och påse och citatet ur 1 Tim 5:23 om att vin är bra för magen.