Tjuren från Bronx

Betyg: 4 monument

Berättelsen om mellanviktsboxaren Jake LaMotta är en berättelse om manlighet, frustration och ilska, om att leva i ständig misstro mot allt och alla, om framgång och misslyckanden och om en fullkomligt missriktad kärlek - om det nu handlar om kärlek. Men mest är det en berättelse om våld och ensamhet. Våldet skapar ensamheten. Till slut står ingen ut med svartsjukan och den sjukliga misstänksamheten - inte han själv heller. Självkänslan sviktar i takt med att han lägger på hullet och till slut är Jake LaMotta, den fruktade boxaren, bara en sorglig, patetisk och lönnfet figur. Tjuren från Bronx blir en misslyckad krogunderhållare utan talang. Det är ett gradvist förfall som Robert De Niro gestaltar med en sorts ömsinthet som är beundransvärd.

Allt är filmat med en nerv och en närhet som imponerar och de är så snyggt att de enda färgklippen är familjens sparade smalfilmer, just så illa filmade som sådana brukar vara. Trots alla våldsamma boxningsmatcher är det en vacker film, vacker men skrämmande.

Det är intressant att se en film om manlighet som är så fixerad vid vikt men det intressantaste är ändå den avslutande bibeltexten från Johannes 9:24-26 (om den blindfödde mannen) som ställer filmen i ett nytt ljus. "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." Ett försonande ljus.