Dimmornas kaj

Betyg: 3 monument

I grunden en film om alienation; om den ensamma människan. Att leva är att vara ensam. Ingen hör samman med någon annan, alla går för sig själv och ingen är särskilt kapabel. Gangstern är ganska dålig på att vara gangster, soldaten är ganska dålig på att vara soldat (annars hade han inte deserterat), förmyndaren är ganska dålig på att vara förmyndare och kvinnan - hon är kanske bäst på att vara det hon är; ung kvinna. Det som däremot är bra är dimman, dimman som fyller varje scenbild med en sorts diffus gråhet som ingen undkommer. Sådant är livet just innan Andra världskriget bryter ut (filmen är inspelad 1938).

Det är mycket teater med tydliga kulisser och ganska styltat skådespeleri. Bäst är kanske ändå hunden som bara dyker upp och följer med, den ende som egentligen bryter ensamheten.