Lera, gyttja och granater. Vi befinner oss i Första världskrigets skyttegravar och kan inte avgöra vad som är värst; fiendens hänsynslöshet eller de egna officerarnas kallsinne. Tre män blir kvar i Ingens mans land efter en misslyckad attack. Plågsamt sakta drar de sig tillbaka med den skadade kamraten mellan sig medan tyskarnas prickskyttar söker dem med hjälp av spårljus och kikare. Parallellt med deras kamp för överlevnad skildras kvinnornas kamp för att hålla ihop förhållandet. Det är vällovligt, men inte så lyckat. Kvinnornas förtvivlan och desperation kan inte mäta sig med leran, gjyttjan och den kärva manliga vänskapen. Det handlar inte om allvaret i den ena eller den andra kampen utan om gestaltningen och ett alltför sentimentalt slut.
Det mest intressanta är ändå tankarna på vad kriget gör med identiteten, hur den förändras. Relationen mellan det privata förnamnet och efternamnets officialitet: när Arthur Wilkins menar att Arthur inte längre existerar, det är bara Wilkins som överlever. Detta och en grym kommentar till Jesu ord i Matteusevangeliet om att de döda får begrava sina döda (Matt 8:22).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar