Mer landskap än relationer, mer långsamhet än drama, mer antikommunism än politisk diskussion. Några män rymmer från ett fångläger i Sibirien under Andra världskriget. Svälten, våldet och hopplösheten får dem att välja snöstormen före barackens relativa skydd. De tar sig till fots de 650 milen till Indien - genom snö och fyrtiogradig kyla, genom öknens hetta, genom Himalayas berg.-De är sju som ger sig av, tre kommer fram. En fantastisk bedrift (det är tveksamt om den är sann dock) men det är en ganska tråkig film. Relationen mellan männen, och senare flickan som ansluter sig till dem, hade kunnat utvecklas och något mer än det förutsägbara hade kunnat hända. Att filmen oscarnominerats är obegripligt.
Här finns en vacker scen där fötter tvättas (Joh 13) en diskussion om förlåtelse och skuld som känns äkta och en sarkastisk kommentar som filmen på något sätt försöker förhålla sig till: "Tacksamhet är för hundar". Bäst är ändå snömaskerna av näver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar