Det börjar med en lång overtyr, så småningom blir det en paus och sedan ett mellanspel. Det är vackert och musiken gör sitt för att sätta det stillsamma tempot. Bergen står i centrum, landskapet är huvudpersonen, "bergstopparnarna är kyrktorn och fåglarna präster". Det är långsamt och ensamt. Förräderi, hämnd, profanering, familjebildning, galenskap, kolonialism, vänskap... flera teman blandas, men bergen återkommer hela tiden med sin tyngd och tystnad. Oavsett om det snöar eller solen steker förblir bergen desamma.
Här finner vi ett lite oväntat krucifix i en av indanbyarna och en hjärtslitande version av SvPs 300 "O hur saligt att få vandra". Dessutom ett uppriktigt försök att skildra ursprungsbefolkningens seder och språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar