Jag har skrivit det förr, det bästa med westernfilmer är de gammaltestamentliga namnen och musiken. Så också här. Mycket cymbaler och andra slagverk och en hämnande Josua som inte lämnar någon levande efter sig. Historien är enkel; Joshs mamma blir dödad av banditer, han förföljer dem och dödar dem en efter en. Ren hämnd, helt enkelt. Det udda är att han är svart, och behandlas därefter. Det gör inte hämnden mindre ljuv.
Dessutom ett gott exempel på norrmalmstorgssyndromet. Men det absolut bästa är slutrepliken. Den siste banditen ropar skräckslaget: "Vem är du? Vem är du egentligen?" Svaret kommer när krutröken lagt sig: "Jag är min moders son." Elegant, träffande och sant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar