Det är svårt att göra spännande film om facklig kamp. Det måste antingen finnas ett kollektiv eller en berättelse där någon form av utveckling sker. Men här finns i princip bara en människa, Joel Häggström, och det räcker inte. Det är för rapsodiskt, alltför lösa scener som läggs på varandra. Ingen berättelse, ingen utveckling. Då och då ett vackert foto, då och då en sorts nerv - men alltför sällan. Bäst är det när Frälsningsarmén sjunger och Joe står vid sidan om och sjunger sin version av sångerna. Sångerna blir levande där på gatan mitt bland människorna. Vilket gör att sången "Rebel girl" - som han sjunger ensam i dödscellen - faller helt utanför, vilket nog är lika bra. Det är en gräslig sång.
Det är isande ensamt vid arkebuseringen, då någonstans ifrån kommer en fågel. Hopp mitt i förtvivlans mörker.
Men se hellre Ådalen 31, där finns både kollektivet och berättelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar