I centrum ett psykiatriskt sjukhus i Buenos Aires på 40-talet. Lobotomi och elchocker är på modet. Grymhet och människoförakt döljs dels i machomyten, dels i vetenskapen. Den kvinnliga psykiatern Nise da Silveira (1905 - 1999) vill något annat: "Jag tror inte på helande genom våld" blir hennes inledningsreplik. Med hjälp av några konststuderande och ett gott stycke jungiansk teori öppnar hon en kreativ konstnärsstudio på sjukhuset.
En framgångssaga, naturligtvis, men skildrad med ömsinthet mot de utsatta och skärpa mot maktens män blir det en fin film om människans möjligheter och konstnärligt skapande. Fint foto på det, särskilt närbilderna av måleriet; ett penseldrag, en färgpalett, en kollinje, leran som knådas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar