Först är det ljuden; en flugas surr, gungstolens knirkande, klirret av kristallkronan i den överdådiga tågvagnen, fotstegen på taket, ånglokets frustande på tomgång... Sedan är det svetten och ansiktets fåror. De godas ansikten. De ondas ansikten. Och långsamheten, den nästan plågsamma långsamheten som i vår snabba tid enbart är befriande.
I grunden ett spel om land där järnvägen dras fram. Pistoler, hattar, dollar, hästar. Men egentligen en film om manlighet, mycket primitiv sådan. Henry Fondas sista replik innan han blir skjuten är "I'm just a man", sedan försöker han skjuta sin motståndare. Det är intressant att det vi lite nedlåtande kallar "spagettivästern" egentligen är en kompromisslös uppgörelse med klassisk manlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar