Det börjar i öknen och slutar på en bergstopp - ett tydligt bibliskt perspektiv. Ökenvandringen och gudsuppenbarelsen på bergets topp återkommer i flera bibelberättelser, särskilt tydlig i Moseböckerna. Kanske handlar det om dikotomin livets vardaglighet och det heliga? Och visst är vardagligheten påfallande, men också heligheten i slutscenerna där elorgeln och rymdskeppet genomför en sorts uppgradering av "duelling banjos", medan alla människor rör sig som i en dans i ultrarapid.
Det som slår mig mest är, förutom de breda slipsarna, den oerhörda välvilja som strålar ut från alla. Här handlar det om ett välkomnande av de andra, en nyfikenhet gentemot främlingen. Inget våld, inget hot - bara stilla dans, musik som kommunikation och ett ytterst frivilligt offer. Borde vara fantastisk, men är tyvärr ganska tråkig. Synd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar