"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren" (Pred 1:1). Det är ett tydligt tema, men så enkelt är det inte. Visst är Jay Gatsbys liv på ett sätt tomt och innehållslöst bakom de glamorösa festernas fasad, men det är drivet av kärlek och drömmen om det som en gång var. Hopplöst, men faktiskt inte tomt.
Eller så handlar det om klass och klassresor, om att tillhöra eller stå utanför. Om smärtan i att inse att tillhörighet är något annat än alla de som vill komma på festen. Vackert är det i vilket fall, teatralt och ytterst välspelat.
Flera gånger växlar sympatierna, det blir svårt att sära ut vem som är ond och god. Det är bra! Men det är svårt att begripa varför Carraway blir så fängslad av Gatsby. Är det för att de delar ett sorts underklassperspektiv? Eller handlar det om fascination för den som så hänsynslöst vågar leva sina drömmar? Eller driver Carraway ut sensationsjournalisterna vid begravning som Jesus drev ut månglarna ur templet, av ren kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar