Marlowe

Betyg: 4 monument

Snyggt och välspelat om privatdetektiven Philip Marlowe (Liam Neeson) som tar för sig ett litet för stort stycke. Den undre världens överklass (vilken är densamma i den "övre världen") har makt över människorna, vapnen, drogerna, pengarna och lögnen/sanningen. Du kan inte kämpa emot dem. Marlowe försöker dock, med goda vänners assistans. 

Liam Neeson, Jessica Lange och Adewale Akinnuoye-Agbaje är mycket bra, liksom dialogen överlag. Många irländska referenser och en hänvsning till Matt 7:6. Roligast är ändå att Christopher Marlowe citeras; ur "The Tragical History of the Life and Death of Doctor Faustus".

Tokstollen

Betyg: 4 monument

Som alltid med Godard, en snygg början där bokstäverna dyker upp efterhand i förtexten och därefter Jean Paul Belmondo som rökande i badet läser högt om Velasquez för sin femåriga dotter. Sedan bär det av i ett parodiskt gangsterdrama där sång, dans, poesi, politk, död, tystnad och reklamspråk blandas. Snyggt, oerhört snyggt, men stundtals lite tomt. Mycket yta, mindre substans. Stundtals realistiskt och romantiskt, stundtals absurt. 

Roligast är när de spelar upp Vietnamkriget som tvåmansteater och att det som visas på bio är Johnny Guitar. Mild hädelse förekommer men slutscenen är helt fantastisk - evigheten har aldrig skildrats vackrare!

Kinesiska rummets hemlighet

Betyg: 2 monument

Män i hatt, kvinnor i hatt, alla människor har hattar - när de är i tjänst (utom tjänstefolket). Det innebär att poliserna har hatt inomhus när de är i tjänst, vilket de är mest hela tiden. Snygga hattar dessutom! Förutom hattarna en hel del hundar, en rotweiler och ett antal skotska terrier - som är på hunduppvisning. 

En otrevlig man hittas mördad i ett rum låst inifrån. Är det självmord? Eller är det någon av de sju personer i hans närhet som alla har motiv att mörda honom som gjort det? Det är gåtan om får sin lösning tack vare den odrägligt förträfflige privatdetektiven Philo Vance. Vi skulle kunna säga att plotten är hämtad från Ordspråksboken 24:16 "Sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen, men den onda stupar för olyckan." Om nu någon av de anklagade är rättfärdig, vill säga. Annars några metkrokar, kinesiskt ovärderligt porslin och en stoppnål.

Battle Over Britain

Betyg: 2 monument

Varför göra denna film 2023? Den är ju redan inspelad på femtio- och sextiotalen: ”Örnar i solen” (1952), ”Han gav sig aldrig” (1956), ”Battle of Britain” (1969). Har det med Brexit och den brittiska nationalkänslan att göra? Hur som helst så är det inget nytt under solen. Dessutom ganska klumpig dialog och rätt illa spelat. En liten grupp flygare (fem personer) står ständigt beredda att strida med sina Spitfires mot fienden när helst de attackerar. Och det gör de, hela tiden. För varje attack blir de någon färre. Tragiskt, men också lite för romantiskt.

Egentligen mer av ett kammardrama än en film. Det rör sig aldrig om fler än sju personer, och det är deras relationer som det handlar om. Kriget blir mest en scen mot vilken de spelar upp sin manlighet. Ganska förutsägbart, tyvärr. 

Jagad av rebellerna

Betyg: 3 monument

En riktig matinéfilm som rivstartar med hjälten på häst med dragen värja genom hela förtexterna. Det är 1600-tal och Oliver Cromwell har just vunnit slaget vid Worcester, vilket innebär att det engelska inbördeskriget är över och tronpretendenten har gått i landsflykt. Eller, inte riktigt än, för filmen skildrar hur Charles Stuart inkognito tar sig genom landet från nederlaget och med hjälp av tappra och lojala män lyckas fly till Frankrike. Tapprast och lojalast av dem alla är Earlen av Dawlish (The Moonraker) vars värja korsar ett dussintal av rundhuvudens värjor. 

Jag minns så tydligt ljudet av korsande värjor från min barndoms hjältefilmer - men inser här att det är oftast knytnävar, armbågar, fega sparkar eller värjans kraftiga handfäste som fäller fienden, sällan själva värjan. Men det låter snyggt! Putitanerna är stränga och tråkiga, rojalisterna är färgstarka och levnadsglada. Här hejar vi oavkortat på kugamakten, bara det lite märkligt! Puritanerna är till och med så stränga att de välsignar med "Herren Sebaot vara med dig" (Sebaot här i engelska översättning Lord of Hosts).

Maskulinum - femininum

Betyg: 3 monument

Ett collage av förstärkta vardagsjud, politiska manifestationer, popmusik, sexualitet, filosofiska samtal och märkliga intervjuer. Allt för att skildra sextiotalets Paris så som det upplevs av de unga, de som vill förändring. I femton scener får vi följa en ung man och hans kamrat medan de uppvaktar flickor, diskuterar fackföreningsarbete och tar sig själva på ett oerhört stort allvar. Flera av scenerna avslutas med att en pistol avlossas, en kniv sticks i en kropp eller liknande, utan att det berör någon. Allt bara sker utan egentligt sammanhang. Alla är på ett eller annat sätt alienerade, vietnamkriget pågår och arbetarklassens befrielse är långt borta. Ändå är de kommunistiska pamflettera hoppfulla, men egentligen helt obegripliga, det som har betydelse är relationer och det är de unga männen ganska dåliga på. 

Det är mycket suggestivt med de förstorade vardagsljuden; trafik, dörrar som slår, samtal på avstånd - stadens ljud. Ljudet förstärks av de vardagliga, oerhört tråkiga miljöerna, ett trist café, en sliten lägenhet, trafikerade gator, ett stökigt kontor, halvtomma biosalonger ... Det är snyggt gjort, men för rörigt och rejält daterat. Roligast är när Paul blir arg på den som stör på bion och skriker: "Håll tyst din trotskist!" Den värsta förolämpning han kan komma på.

Skräcken i Svarta lagunen

Betyg: 3 monument

Det börjar med Bibelns skapelseberättelse 1 Mos 1:1-2 och övergår sedan sömlöst till evolutionen. Mycket elegant gjort! Sedan blir det män i badbyxor mest för hela slanten. Några forskare stöter på en fossil av en gripklo som de inte kan identifiera. När de söker efter fler fossil börjar de se och höra märkliga saker. Stora fotspår med simhud, några medhjälpare hittas döda och ett otäckt skri hörs genom djungeln. Nu kommer motsättningen i dagen, motsättningen mellan forskarens intresse för sitt forskningsbobjekt - symboliserat av en undervattenkamera och sensationsjägarens intresse av att bli berömd - symbliserat av ett harpungevär. Vem ska segra? Ska varelsen, som de snart får upp jakten på, skjutas och dödas eller fotograferas och undersökas?

Tyvärr så blir det som det brukar i den här typen film och från denna tid; 50-tal. Det blir forskaren som skjuter till slut när hans käresta hotas av varelsen. Det sista vi får se är varelsen som långsamt, nyss skjuten, sjunker till botten i den svarta lagunen. Tragiskt. Bäst är musiken som hela tiden håller oss på helspänn, även när inget händer.