Miraklet i Lourdes

Betyg: 3 monument

Det har nog inte hänt förut att någon på Juno film skrivit om en film innan den gått upp på biograferna, men Miraklet i Lourdes har premiär på Folkets Bio imorgon. Och jag såg den igår på en förhandsvisning i Hedvig Eleonora kyrka. Kanske var det de hårda kyrkbänkarna som gjorde filmens långsamma tempo näst intill outhärdligt. Mjuka biofåtöljer vore definitivt att föredra under den här filmen. Men troligtvis beror det outhärdliga inte enbart på tempot utan också på det hårdsmälta innehållet. Miraklet i Lourdes är en film om människors smärta och lidande. Det är lätt att förstå att man valt att visa den i kyrkan under stilla veckan, som förebådar Jesu lidande och död på korset.

I filmens centrum finns Christine, en ung kvinna som är hårt drabbad av MS. Det gör ont när man ser hennes krampaktigt slutna kropp i rullstolen. Hon deltar i en gruppresa till vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Jag tror inte hon deltar för att hon tror eller hoppas på ett mirakel, utan snarare är hon där för att det är enda sättet för henne att kunna resa till nya platser och träffa nya människor. Men en morgon när hon vaknar kan hon gå och använda sin kropp, och hon blir miraklet i Lourdes. Det mirakulösa tillfrisknandet väcker förhoppningar om ett helt annat liv än rullstolslivet. Men är det verkligen ett mirakel som skett? Här staplar sig frågorna ovanpå varandra, utan att vi får några svar. Människorna i filmen har olika tankar inför det som hänt, tankar som speglar olika förhållningssätt till livet. Bestämmer gud vem som ska bli frisk? Vem är värd ett mirakel? Det finns ett djup i den här filmen som gör den till en film som blir bättre ju mer man tänker på den.

Inte här för att bli älskad

Betyg: 3 monument

Det viktiga i livet är det som vi kan se om vi gläntar lite på gardinen. Gardinen blir en sorts symbol för det som gör att vi inte kan, eller vågar visa vårt egentliga intresse, vår kärlek, vår stolthet, vår längtan...

Jean-Claude är uttråkad. Francoise ska gifta sig men börjar tveka. De möts på en tangokurs där deras liv tar en ny vändning. Banalt i viss mån, men det är inte i första hand deras relation som bär filmen. Snarare är det relationerna runt dem, den frustrerade författaren till blivande man, den döende pappan, sonen som bara vill lämna jobbet, sekreteraren som tjuvlyssnar vid dörren, den försmådde tangopartnern, den desillusionerade storasystern. Det är här relationerna är intressanta, och det är vad som sker här som gör Jean-Claudes och Francoises möte möjligt. Någonstans har också tennis en avgörande betydelse...

Bröderna Grimm

Betyg: 2 monument

Det börjar bra, spännande atmosfär, små tyska byar under Napoleons ockupation. Bröderna Jacob och William Grimm livnär sig på avancerat lurendrejeri i ande och spökbranschen. Men när de i byn Marbaden ställs inför verklig mystik med elva försvunna flickor, varav en med röd luva, och en varg som kan byta skepnad plus ett torn i skogen där en tusenårig drottning bor blir det annorlunda - och genast en mycket sämre film. Grundidén är bra, miljöerna är bra, men den franska ockupationsmakten blir bara löjlig och storyn kring mysteriet i tornet är svårbegriplig och osammanhängande. Terry Gilliam kan bättre än så här och varken Heath Ledger eller Matt Damon (eller Peter Stormare för den delen som fånig italienare) kan rädda något av filmen.

Drottningen och jag

Betyg: 4 monument

Från var sitt håll påverkades deras liv radikalt av den Iranska revolutionen 1979. Drottningen, världskänd modeikon, tvingades i landsflykt tillsammans med sin man Shahen av Iran och Nahid, som gjort filmen, deltog entusiastiskt som kommunistisk revolutionär. Ganska snart tvingades också hon i landsflykt av islamisterna. Trettio år senare söker Nahid upp den forna drottningen i Paris för att göra en film om henne, det är inte så enkelt och det tar tid innan förtroende etableras. Ett förtroende som sedan raseras vid ett flertal tillfällen under filmandets gång.

Det handlar om Iran, om revolutionen vad som kunde gjorts annorlunda, om demokrati, om diktatur, om tortyr och avrättningar, om exiliraniers drömmar... men mest handlar filmen om två kvinnor som, trots allt som skiljer dem åt, visar sig mer och mer dela samma livserfarenheter.

Nahid brottas med sitt samvete, hur ska hon kunna ställa de kritiska frågorna om förtryck och tortyr under Shahens regim utan att äventyra filmen. Vi får följa hennes tankar samtidigt som hon ler mot alla rojalisiska exiliranier som vill något helt annat än hon själv med framtiden. När hon till slut vågar tala om förtrycket och diktaturen så är det inte så farligt, förtroendet bär och det som skulle ha kunnat bli en sammandrabbning blir en sorts försoning mellan två kvinnor som från vitt skilda håll förenas i längtan till sitt hemland. Vackert, enkelt, vardagligt på något sätt, men sant. Innerst inne är vi människor först och främst och vi delar mänskliga erfarenheter. Jag tror inte att det var detta Nahid från början hade tänkt att filmen skulle mynna ut i, men den gör det och det känns rätt.

Vittne till mord

Betyg: 3 monument

Jag har sett Vittne till mord en gång tidigare. Det var i mitten av 1980-talet, när den gick på biograferna. Men det är inte mycket jag kom ihåg av filmen, vilket inte betyder att den är dålig. Snarare att 25 år gör att vissa minnen bleknar. Jag tycker det är en överraskande bra film. Främst för att den handlar om en s k kulturkrock, eller med andra ord ett möte mellan två väldigt olika kulturyttringar. Harrison Ford spelar polisen John Book som egentligen bara är bra på en sak, att slå folk på käften. Han möter amish-kvinnan Rachel Lapp när hennes son Samuel av en slump blir blir vittne till ett brutalt mord. Mellan dessa tre personer utvecklas både vänskap och kärlek. Ibland är de långa blickarna mellan mannen från storstaden och kvinnan från den ålderdomliga landsbygden lite för långa. Men mestadels är det spännande. Spännande för att det är en polisfilm i ordets rätta bemärkelse och ett mord faktiskt ska klaras upp. Men än mer spännande för att de båda olika kulturerna, eller livsomständigheterna (representerade av John Book och Rachel Lapp), bär på sina starka och svaga sidor och behöver lära sig något nytt av varandra.

The Sting

Betyg: 5 monument

Om ni inte har sett den, SE DEN! Och har ni sett den så SE DEN IGEN! Det blir inte mycket bättre än såhär.

The Sting (Blåsningen på svenska) är en av världens bästa filmer! Den fick 7 Oscar och är en fantastisk historia om bedrägeri och dubbelspel. Robert Redford och Paul Newman är huvudpersonerna och spelar oerhört bra. Och förväxlingarna och planerna är fantastiska, så mycket svänger att jag kunde se om den idag (såg den senast för knappt ett år sen) och ändå bli överraskad hur den slutar. Ingenting är vad det verkar vara, och ingen är den som de utger sig för att vara. Och så handlar det mycket om manlig vänskap, då skälva ”blåsningen” som sker i filmen görs i heder (och hämndlystnad) av en vän till de båda huvudpersonerna.

Beetlejuice

Betyg: 2 monument

En film som är mycket konstig, och inte särskilt bra. Förutom karaktären BeetleJuice som är helt odräglig, otäck, elak och obehaglig. Filmen handlar om ett ungt par som råkar ut för en olycka och avlider. Men istället för att de kommer till himlen, eller livet efter döden eller nått liknande så fastnar de i sitt hus och blir "spöken", vars uppgift är att skrämma de som flyttar in. Det går ganska dåligt, tills de får oväntad hjälp av Beetlejuice.

Det är Tim Burton som har regisserat Beetlejuice, den är från 1988. Att det är Tim Burton märks, även om de allra flesta av hans filmer är långt bättre, och att den är från 88 märks också. Jag brukar tala varmt om Tim Burton, men vet inte om jag skulle rekommendera denna film. Vissa scener är riktigt kul och bra, men som helhet håller det inte. Inte alls...