Skurken

Betyg: 3 monument

Inte Fellini när han är som bäst, men en bra historia om tre småskojare som lever på att lura godtrogna människor. De säljer, obrukbara armbandsur, yttrerrockar som faller sönder av sig själv, falska mediciner, påhittade lånepapper och (det mest otroliga av allt!) värdelösa, nedgrävda skatter. Människorna de lurar är fattiga och längtar alla efter något bättre i efterkrigstidens Italien. Men det håller inte att leva sitt liv på lögn och lurendrejeri, moralen kommer i kapp dem en efter en.

Det är en moralitet som skildrar syndens lön och omvändelsens ögonblick, med en katolsk betoning på lidandet som vägen att möta Gud. Fint spelat, särskilt Broderick Crawford som Augusto, men lite för melodramatisk på slutet. Vi får möta en man med en ängels ansikte, fira en vild nyårsafton bland Roms nyrika och se en märklig rullskridskodans.

Människans lägre jag

Betyg: 4 monument

Tåg, tåg, tåg. Överallt tåg! Ljudspåret består till stora delar av tåg som bromsar, tåg som kör över stålbroar, tåg i tunnlar, tåg som värmer upp motorerna. Ånglok, förstås. Bland dessa tåg befinner sig Lantier (Jean Gabin), en lokförare som är fast i sina fäders synder. Han är snäll och vänlig, men plågas av en familjehistoria med flera generationer av våldsverkare och drinkare. Allt enligt den sociala determinism som filmen vill skildra. Så går det honom också illa, även om han ville väl. Han blir en mördare och kastar sig sedan själv av tåget när det kör i full fart. Hans kollega som hittar kroppen vid spåret säger att han aldrig sett honom så harmonisk som i döden.

Det är ytterst magstarkt och svårt att förstå Lantiers passiva agressivitet, men det är oerhört välspelat och spännande som en kriminalhistoria, efter en roman av Emile Zola ("Människodjuret"). Tanken på att fädernas gärningar går igen hos sönerna har ett bibliskt ursprung, men den motsägs samtidigt: "På den tiden ska man inte längre säga: 'Fäderna har ätit sura druvor och därför har barnen fått ömma tänder.' Var och en ska nämligen dö för sin egen synd. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder." Jeremia 31:29. På något vis är Lantier fast i detta tankesätt, om det så är för sin egna eller andras synder han dör.

Ulysses

Betyg: 5 monument

Det börjar med måsarnas skri och slutar med Molly Blooms berömda "Yes". Däremellan en dag i Dublin, närmare bestäm den 16 juni - årtalet är lite diffust då filmen mer skildrar sextiotalet än romanens 1904. Politik, erotik, katolicism, poesi, liturgi, blasfemi, stekta njurar, sånger, självmord, antisemitism, hästkapplöpningar, sexualitet ... allt blandas under en lång dag då Leopold Bloom och Stephen Dedalus vandrar var för sig och sedan tillsammans genom Dublin.

Det är egentligen en omöjlighet att filmatisera James Joyce's roman, men det är fascinerande. Det vardagliga blir spännande i och med att vi inte har en aning om vad som väntar runt hörnet, även om inget egentligen händer. Men det absurda, udda och filmiska förvränger vardagen till något annat, till något större. Till ett helt människoliv. Det är mycket bra gjort.

Skalpjägarna

Betyg: 4 monument

Ett barn av sin tid; en film från 1968 som i grunden handlar om varje människas rätt att vara människa, om rättvisa, jämställdhet och slaveriets inhumanitet. Här klädd i western-dräkt och med stundtals komiska inslag. En pälsjägare möter en grupp comancher och tvingas byta sina surt förvärvade skinn mot en välutbildad, förrymd slav med det högtidliga namnet Joseph Lee. Dessa comancher blir i sin tur massakrerade av ett gäng skalpjägare (vita förstås!) och de tar hand om skinnen och så småningom också Joseph Lee. Pälsjägaren fortsätter jaga efter dem och till sist får han tillbaka sina skinn, men då kommer en ny grupp comancher och filmen börjar om från början... Men inte helt för relationen mellan pälsjägaren och Joseph Lee - mellan herre och slav är helt förändrad. Världen är mer jämlik.

Mycket bibelreferenser; bla 1 Mos 2 (Edens lustgård) och 1 Mos 37:28 (Josef i brunnen), men egentligen är hela filmen en kommentar till Jakobsbrevet 2 om att inte göra skillnad på människor. Roligast är den astrologiska kommentaren "The Scorpio Satanic configuration of Death" - det är inget att leka med!

Notorious!

Betyg: 3 monument

Med en snygg inflygning över "Limhamns-Jesus" hamnar vi i Brasilien hos tyska, nazistiska affärs- och vetenskapsmän. Amerikanska underrrättelsetjänsten är dem på spåren, men behöver en infiltratör. Alicia Huberman (Ingrid Bergman) blir deras val då hon är dotter till en amerikansk nazist och därför kan röra sig fritt i exiltyska kretsar. Men hon är inte så intrresserad, vill inte lägga sig i sin fars politik och vill helst bara festa hela nätterna. Men den amerikanska agenten Devlin (Cary Grant) får henne på andra tankar och tillsammans avslöjar de nazisterna.

Snyggt spelat, särsilt av Ingrid Bergman - det är mycket hennes film - men historien är inte särskilt övertygande och jag saknar det Hitchcockska greppet att fel person är misstänkt. Annars är manuset bra, med flera eleganta replikväxlingar. Patriotismen står i centrum - att vara atinazist är att vara patriot dessa år under och efter Andra Världskriget. Roligast är när Hitchcock själv dyker upp i vimlet på festen i den tyska villan och är med och dricker upp champagnen - vilket i sig är filmens clou.

Taking off

Betyg: 2 monument

Vissa filmer åldras sämre än andra, det brukar jag konstatera. Detta är en av de filmerna. Tidigt sjuttiotal var det säkert lustigt att se vuxna, borgerliga, skötsamma medelklassamerikanska tonårsföräldrar röka på och flumma ut. Men idag känns det mest pinsamt och smått obehagligt. Jeannie rymmer hemifrån för att leva fritt bland hippies och långhåriga musiker, vilket tydligen många amerikanska tonåringar gjorde under åren kring skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal. Hennes inskränkta och tafatta föräldrar söker sig till andra par vars ungdomar också rymt hemifrån och "för att förstå ungdomarnas nya värld" prövar de att röka marijuana enligt konstens alla regler. Problemet är att Jeannie inte rymt hemifrån, utan bara hållit sig undan ett tag och kommer tillbaka. Då blir allt fruktansvärt pinsamt och barnet blir den vuxne i rummet och föräldrarna långt från de som enligt 2 Mos 20:12 bör hedras.

En film så fylld av ironier att den nästan slår knut på sig själv. Bäst är musiken som ständigt flödar och som åldrats betydligt bättre än filmen.

Eviga äventyr

Betyg: 3 monument

Kanske inte den bästa titeln på svenska för denna filmatisering av Odysséen. Men det handlar om stora äventyr och eviga hjältar, men dock lite för mycket av allvarliga monologer talade in i kameran. Dessa lite tråkiga monologer vägs upp av alla män i kortkort och klänning vi får möta. Filmen startar hos Penelope och de odrägliga friarna för att sedan övergå till Odysseus 10 år tidigare när han intar Troja och plundrar Neptunus tempel (gudarna benämns med sina romerska namn trots den grekiska miljön). För denna skymf mot havsguden leds faryget på irrvägar och han blir borta i 10 år, förlorar alla sina män och är på väg att förlora även sin hustru och sin son om han inte kommer hem till Itaka i tid. Vilket han naturligtvis gör.

Berättelsens långsamhet hjälps upp av Kirk Douglas och Anthony Quinn som med tydlighet åtar sig hjälte- respektive skurkrollerna. I övrigt gör vi bäst i att inte trotsa gudarna - kanske en moral som passade bra i italienskt/amerikanskt femtiotal.