Alien 3

Betyg: 4 monument

Denna gång en ny planet och istället för besättningen (första filmen) eller marinsoldaterna (andra filmen) är det nu ett gäng övergivna livstidsfångar som blivit kvar när fängelseplaneten officiellt tömdes - och så Ripley förstås (fortfarande Sigourney Weaver!). Annars är striderna ganska lika, monstret av samma sort som de andra, men återigen endast i ett exemplar (eller?), likadana tunnlar, ventilationsschakt och dåligt upplysta vrår. Dock ser vi här en hund till skillnad från de tidigare filmernas katt.

Denna film är mer präglad av tro och religion, där Ripley tydligt blir en Kristus som offrar sig för mänskligheten (i viss mån för våra synder/girighet). Här får vi vara med om en begravning med både begravningstal, bön och överlåtelse, medan begravningen i den första filmen skedde utan att något sa eller gjorde någonting. Kanske är det så att den första filmen är mest moralfilosofisk, den andra mest politisk och denna den tredje mest teologisk. Fortsatt bra skådespeleri, i synnerhet Charles Dance som Dr Clemens. Bäst är den, i mitt tycke, korrekta förståelsen av Andra budet (5 Mos 5:11).

BlacKkKlansman

Betyg: 4 monument

En snyggt berättad historia som ter sig helt osannolik, dock lär den vara mer eller mindre sann. Två poliser i den Amerikanska mellanvästern tar sig under cover in i den lokala Ku Klux Klan föreningen. Inget konstigt med det, förutom att den ene är svart och den andra judisk. Hela den unkna rasism som ligger bakom Trumps framgångar idag avslöjas här när det planeras både korsbränning och mordbrand. Det går inte riktigt som planerat, men trots en del humoristiska scener är det otäckt att förstå hur djupt rasismen är rotad - inte minst med tanke på de dokumentära klippen från modern tid och altright demonstrationer.

Det är tidigt sjuttiotal och bortom det politiska handlar det om identitet, att veta vem du är och vara stolt över det. Att ha med sig sin egen historia och stå för den. Om du så är svart, jude eller polis. Allt väl spelat, särskilt Ku Klux Klan aktivisterna med deras blandmissbruk av Guds namn, alkohol, historieskrivning, vapen och våld. Bäst är kanske ändå soundtracket - mycket sjuttiotal!

Aliens - återkomsten

Betyg: 4 monument

Mer action och mindre långsamhet än i den första filmen. Men annars samma kritik av rovkapitalismen, samma mörka scenografi, samma kontrast mellan det ärliga, sanningsenliga och profithungerns lögner och svek. Den här gången är det inte en besättning och dess vardagliga arbete som står i centrum, utan en grupp marinkårssoldater och deras skrävlande och tuffa attityd som kontrasteras mot den skräck de senare uplever när de möter de monster de i grund och botten inte trott på. Då visar sig den starke svag och den loje ansvarstagande. 

Som spänningsfilm är den mycket bra, men jag saknar ändå det långsamma tempot i första filmen. Ett tempo som förstärker det otäcka. Här är det betydligt fler monster, mer drypande slem, fler människor i kokonger, mer metallstegar att klättra på i förtvivlan - men inte lika otäckt. Otäckast är dock scenen inledningsvis när Ripley (Sigourney Weaver) möter direktionen och ingen tror henne. Bäst är slutstriden då Ripley slåss mot modermonstret med hjälp av en lastningsrobot (en sorts avancerad truck). En hyllning till det enkla arbetet, då just arbetet med att lasta och lossa tidigare hånats av männen i direktionen.

Alien

Betyg: 4 monument

Det börjar i mörker, med en långsam svepande kamera och så blir det plötsligt ljust och strax visar sig de första människorna. Som en skapelseberättelse, men egentligen ännu en morgon på rymdskeppet Nostromo som går med frakt från yttre rymden tillbaka till jorden. Just det vardagliga; arbetet som pågår, gnabbet mellan besättningsmedlemmarna, det händelsefattiga - är tillsammans med motsatserna mörker/ljus och stillhet/rörelse det som gör filmen så speciell. Särskilt det sista motsatsparet. Det händer inte mycket, men när det händer sker det blixtsnabbt.

Det är en historia som handlar om plikt/ansvar/solidaritet - grundläggande mänskliga egenskaper - i kontrast till den renhet där samvete, ånger, moral saknas, dvs det omänskliga. Till detta en girighet som går över lik. Mycket bra skådespeleri och en fantastisk scenografi där mörker, skuggor och klara dagrar bryts mot varandra.

The Great Wall

Betyg: 3 monument

Ett möte mellan kinesisk kollektivism och västerländsk individualism i en påhittad dåtid när europeerna ännu inte börjat bruka svartkrut. Ett par äventyrare tar sig till Kina för att försöka få med sig svartkrut hem - en mytisk produkt de bara hört talas om. Väl framme vid den kinesiska muren får de erfara krutets verkan i striden mot de monster som den stora muren ska skydda mot. Monstren är också de kollektiva, men styrda av en drottningen som ständigt kräver mer och mer föda. Så skulle vi kunna se det som en skildrig av kinesisk moral, västerländks liberalism och barabarisk diktatur. I den jämförelsen framstår kineserna som de mest sympatiska. I grunden är det en film om tillit contra girighet - det skulle kunna vara en film med en kristen grundton, men den är kinesisk och begreppet tillit är inte det mellan Gud och männsikan, utan mellan människa och människa.

Dock har de snygga trummor, snygga och gigantiska hörlurar, snygga truppuppställningar och snygga begravningslyktor. Dessutom flyger de i luftballong.

Upproret

Betyg: 2 monument:

                                                                                Sultielma, Norge

Om en arbetskonflikt i den norska arbetarrörelsens barndom. Det låter inte särskilt spännande som underlag för en film och det är helt riktigt. Varken handlingen, dramatiken eller skådespeleriet håller måttet. Det blir för romantiskt, för ointressant och för oengagerande. Se då hellre den svenska filmen Bomsalva med liknande tema men av en helt annan klass.

Det är tidigt nittonhundratal, fattigt och kallt - snö för jämnan -  i den norska gruvorten Sulitelma. En svensk ung man hamnar som lärling i ett av de gruvlag som förbereder sig på strejk, samtidigt som han har kontakter med ledningen. I den eskalerande konflikten måste han till slut välja sida. Vi får möta en kvinnlig agitator, förstå att arbetarna bara kan samlas "när finfolket ber till Gud", dvs på söndag förmiddag och se en fullkomligt enorm fåtölj (eller är det en soffa?)

Metropolis

Betyg: 5 monument

                                                                                                    Molok

En höjdpunkt i allt filmarbete och det redan 1927! Tjugotalets (och trettiotalets) politiska utveckling berättad genom ett fantastiskt framtidsdrama som bygger på Bibelns berättelse om Babels torn (1 Mos 11:1-9). En ung man, sonen till stadens härskare, blir varse de orättvisor som skapat välståndet för de få och tar sig olovligen ner till underjorden där arbetarna lever sitt förutbestämda och förslavade liv. Han möter en kvinnlig präst och agitator som ser honom som "Medlaren", en Kristus som kan kombinera handen (arbetarna), med hjärnan (styret) genom att vara det hjärta som saknas. 

Det är så oerhört snyggt gjort; varje detalj i kulisserna, varje vitsminkat ansikte, varje koreograferade masscen, varje teknisk detalj i maskinen, varje pressveck och varje sliten overall. Här får de sju dödssynderna liv, Molok i 3 Mos 18:21 framträder och slagorden ”Maskinerna ska dö!” ljuder över massorna. Men det är inte en revolutionär film, snarare kristen eller reformistisk, men tydligt antifascistisk i sin betoning av individen.