Betyg: 3 monument
Agent Coplan anländer till Istanbul för att rädda en dam han känt från förr, men hon försvinner samtidigt som hon antyder ett hot mot mänskligheten. Coplan måste, trots en bruten arm, ta upp kampen mot de onda även om ingen tror på honom och den turkiska polisen vill utvisa honom. Delvis spännande och med en tydlig syftning på Jerikos basuner i Josua 6:16.
Betyg: 3 monument
Här ramlar alla Frans Kafkas romaner och noveller över oss på en och samma gång samtidigt som författaren själv är huvudperson där han arbetar som kontorist på försäkringsbolaget. Det blir lite för bra: för mycket mörka, dimfyllda gränder i Prag, för mycket enfaldig byråkrati, för mycket revolutionära anarkister, för mycket av Jeremy Irons (Kafka) ängsliga blick, för mycket av onda doktorer...
Roligast är svaret på frågan om han skriver på något nytt: "Tja, en liten historia om en man som förvandlas till en insekt". Där kan vi bocka av den titeln också! I övrigt är handlingen svårbegriplig, men den innefattar medicinska experiment, det gåtfulla Slottet (där makten finns), bombfixerad anarkister, besök på bårhus och tradiga dagar på kontoret.
Betyg 3 monument
Detta är den femte filmen om Skorpionkungen (den fjärde har jag på något vis missat) och faktiskt den bästa av dem. Det handlar om civilisation mot kaos, svärd som tillverkas genom hederligt hantverk eller de som stjäls från bortglömda gravkamrar. Mathayus liknar mer Kristus än den slagskämpe han egentligen är när han talar om att den som visar nåd blir själv visad nåd (fast i kristen etik är det tvärtom) och i hans strävan efter att skapa fred. Däremot illustrerar filmens slutscen nästan lite övertydligt orden i Job 30:19 ”Jag är som stoft och aska”.
Annars en hel del skorpioner, ormar och gamar och en kaktusvråk (!), hästar, förstås, och några kameler. Men också en golem åtskilliga tusen år innan rabbi Loew i Prag skapade förebilden! Även en shofar används, vilket nog mer ska markera en sorts kulturhistorisk tid än judisk kult. Det kan då tilläggas att den nämnda kaktusvråken är hemmahörande i Nord- och Sydamerika och knappast kan ha existerat i Mellanöstern före vår tideräkning.
Betyg: 3 monument
Det är långsamt, vackert, poetiskt och ganska händelselöst - som i alla Antonionis filmer - men det som skiljer denna från de andra är att skådespeleriet är så dåligt. Till detta en alltför löst sammanhållen berättelse som inte berättar särskilt mycket. Märkligast är hur lätt det tycks vara att stjäla ett flygplan och att kunna styra det som man vill.
Intressant är repressionen, polisens våld och svaret som resulterar i att allt exploderar långsamt och flera gånger - sedan kan vi skönja den nya dagen. Som en illustration av revolutionen eller av Uppenbarelsebokens ord: "Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)
Betyg: 4 monument
En fantastisk användning av mediet färgfilm där varje scen är komponerad färgmässigt för att skildra just den scenens stämning. Från verkmästarens blå overall till den röda färgen på väggen i stugan vännerna eldar upp i ett anfall av lössläppthet. Här finns ingen känsla av historia, inget som hänt förut har någon betydelse utan allt är modernt, metalliskt och mekaniskt. Till och med leksakerna!
En film med kusligt aktuellt tema: miljöförstöring, pest och psykisk sjukdom. Kanske är det så att allt det vi upplever, det ruttnande vattnet, de hotande fabrikshallarna, rören, skortstenarna, kajernas stenläggning, ångan som pyser ut ... allt detta är en skildring av Giulianas ångestfyllda inre. Där den enda motvikten är berättelsen om flickan som simmar i havet som hon berättar för sin son - en motsats så central och tydlig.
Liksom i alla andra av Antonionis tidiga sextiotalsfilmer är det kvinnornas film. Männen är bleka och ointressanta, det är kvinnorna som bär filmen och berättelsen, i den mån här finns en berättelse.
Betyg: 4 monument
Annars hamnar mina tankar i akitekturen. Varje scen har fantastiska linjer och ytor: trappor, väggar, fönsternischer, dörrar - alla arkitektoniska detaljer är accentuerade. Det gör filmen utsökt elegant, men då den i princip saknar handling blir den också svår att följa. Ändå är de prosalyriska sista tio minuterna verkningsfulla. Bäst är ändå börsmäklarnas små diskreta korstecken och den tysta minuten på börsen som blir så intensiv då den både föregås och följs av ett extremt skrikande och gestikulerande.
Betyg: 5 monument
Himlen är i uppror - vinden vräker på, havet är i uppror - vågorna slår mot klipporna, jorden är i uppror - stenblock faller ner för branten, men människorna är svala, snygga och mest upptagna med sig själva och sina ihåliga relationer. När en kvinna i sällskapet försvinner letas det halvhjärtat efter henne. Ganska snart är hon glömd. Dock försöker hennes pojkvän och hennes bästa vännina att följa möjliga spår - men deras relation blir till slut det som får henne att blekna bort också för dem.
Det är en svidande kritik av människans, den rika människans, ytlighet och ett stort ifrågasättande av äktenskapet som institution. Men framförallt är det elegant, så oerhört elegant, både filmat och spelat. Bäst är den fantastiska scenen när Claudia (Monica Vitti) ensam väntar på Annas pojkvän i en liten Siciliansk stad och alla, jag säger a l l a, mäns blickar riktas mot henne. Det är mer avslöjande än obehagligt. Intressant är att Bibeln som hittas i den försvunna kvinnans handväska tas som ett bevis på att hon inte tagit livet av sig.
