Nosferatu

Betyg: 4 monument 

Det är mycket suggestivt, med mörker, skuggor, bergsmassiv och solskensmorgnar som kontrast. Den något naive kontoristen Hutter på Herr Knocks fastighetsförmedling far med stor entusiasm till Transylvanien för att sälja en "vacker" (fullkomligt nedgången) fastighet till Greve Orlock, en man som sover i likkistor och inte vistas i solljus.

I grunden en film om ondska och girighet i fantastiska biedermeiermiljöer - som kontrast till Greve Orlocks dystra medeltid. Vi får dessutom möta en strimmig hyena, se människor spela krocket och höra tuppen gala två gånger (ej tre som i evangelierna).

Seventh Son

Betyg: 1 monument

Om riddare som slåss mot häxor, demoner och annat oknytt. Dock är alla riddarna döda utom en och han är gammal och grinig - träaktigt spelad av Jeff Bridges. Dock har han takterna kvar och utmanar en sista gång häxornas härskarinna, den kvinna han en gång älskade. Med sig har han en ung lärling som - naturligtvis - blir förälskad i den yngsta av häxorna. 

Det hade kunnat blir någorlunda intressant, kanske spännande och en lagom förströelse för en kväll. Men det är ack så misogynt, uselt spelat och utan berättelse och regi. Det hjälper inte att Alicia Wikander är med, hon spelar ganska träaktigt hon också.

Vi får se räddhågsna präster, en moderskärlek som bär längre än syskonkärlek och en amulett som är viktig på något vis.

Barry Lyndon

Betyg: 4 monument

Det börjar i ironi och fortsätter så. En trygg, stillsam berättarröst förklarar hur en ung man förlorar sin far i en helt onödig duell under irländskt 1700-tal. Så smånigom växer den unge mannen upp och förlorar sig själv i sin kusin och i sin egen självtillräcklighet. Dock vill världen något annat och han drivs iväg ut i den tidens oupphörliga krig. Först som brittisk soldat, sedan som preussisk soldat och senare som avancerad fuskspelare i kort och motvillig spion, ytterligare senare som misslyckad gentleman.

Det är fånigt och mycket bra. Fantastiskt välspelat, särskilt de udda birollerna Kapten Quinn och Graham, och mycket väl berättat utifrån William Thackerays roman. Men bäst är nog ändå hur musiken så väl stämmer överens med filmens handling, fast musiken är hämtad från europeisk konstmusik. Så blev det också en Oscar för bästa musik 1976.

Intressant är den indirekta hänvisningen till 1 Sam 20:17, 41-42 som numer ingår som alternativ bibeltext i vigselakten i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Champagne

Betyg: 2 monument

Det börjar elegant med en champagneflaska som öppnas och så får vi se världen genom ett champagneglas. Sedan hamnar vi mitt i festyran på en atlantkryssare, där de dansande paren plöstligt rusar iväg i en snygg masscen genom båtens trapphus och ut på däck för att se hur en av livbåtarna räddar en man och en kvinna från ett kraschat flygplan. Kvinnan visar sig vara en minst sagt levnadsglad amerikansk miljonärsdotter som lånat pappas plan för att möta sin älskare på atlantkryssaren. Men det är inte så enkelt, hon är frispråkig och stark och vill bestämma, men möter mest trista karlar som vill bestämma över henne. Värst blir det när pappa kommer och berättar att han gått i bankrutt. 

Nu är inte alla det de synes vara och bakom allt finns en patriarkal ordning som förbir förhärskande. Det som skulle kunnat vara en film om en kvinnas frihet blir en film om manlig fåfänga och manligt samförstånd på kvinnornas bekostnad. Men vi får vara med om både stenografi och gymnastik, om "jungfruns bön", en mycket intensiv tidningsläsning och en kravatt som heter duga!

Kanonerna på Navarone

Betyg: 4 monument

Vi börjar i legenderna om hjältarna, sedan blir vi presenterade för våra mer moderna hjältar (Andra Världskriget). De samlas från lite här och där för att lösa en i princip omöjlig uppgift: ett desperat försök att rädda två tusen isolerade brittiska soldater genom att slå ut de två hypermoderna tyska kanornerna på den påhittade ön Navarone nära Turkiet kust. Redan från början kan vi ana vilka som kommer att överleva - därmed inte sagt att det är ospännande.

I grunden är det en moralisk film om humanismens tillkortakommanden och lögnens rättfärdighet. Men här ryms också otroliga svordomar, snygga tyska marinkårsbyxor, ett grekiskt bröllop, en hel del manlig tuppfäktning men också vänskap. Till detta fint skådespeleri och bra manus. 

Astrup - flamman över Jölster

Betyg: 2 monument

Filmen om Nikolai Astrup, Norges kanske mest inflytelserika målare. En tämligen konventionell konstnärsfilm berättad i mer eller mindre kronologisk ordning. Det blir ganska tråkigt. Vi får veta väldigt lite om konsten och vad som driver konstnären och varför han målar just de motiven. Då blir det till slut obegripligt att Astrup räknas som en av de stora norska målarna  - varför det? Filmen ger inget svar.

Vi får höra helvetespredikningar om synden, predikningar som i verkligheten var timslånga, vi får också vara med om en fantastisk likvaka och se oerhörda landskap. Men det blir för enahanda och konstnärsromaniskt det hela.

Slaget om Indokina

Betyg: 2 monument

En skildring av den franska kolonialmakten i Vietnam just när den går förlorad i slaget vid Diên Biên Phu. I centrum står dels en handfull franska soldater vid själva fästningen Diên Biên Phu, dels en amerikansk journalist som söker upplysningar om slaget vid sidan av den franska censuren. En del snygga gatuscener, men annars mest trist och utan nerv. Klippen mellan stridsscenerna och det normala gatulivet i Hanoi fungerar inte, vi lär aldrig känna soldaterna och därmed lider vi inte med dem eller grips av deras öde. Det blir mest en sorts försök att förstå vem som är vem och var de är just nu och var de var innan.Det märkligaste i hela filmen är att vi inte får se fienden, den vietnamesiska befrielsearmén, en enda gång förrän i slutstriden då de plötsligt myllrar fram som sprungna ur jorden. Kanske ett försök att visa hur fransmännen egentligen stred mot själva landet som sådant?

Här förekommer nattvard under kanoneld, bön och ett oerhört enerverande upprepande av de vietnamesiska orden mau lên.