De barbariska invasionerna

Betyg: 4 monument

Liv, död, mening. Stora teman kring den döende Rémy - en cynisk akademiker som stundtals mest varit en skitstövel. Nu samlas familjen och vännerna. Det är inte konfliktfritt, inte heller fritt från minnen. Smärtsamt och lustfyllt får vi följa Rémys döende, från det att sonen mycket motvilligt reser hem från finansjobet i London till det sista andetaget i huset vid sjön. Det är en lång resa för många av dem, kanske längts för Rémy och hans son.

Det är en oerhört intelligent dialog som blir en sort tidskapsel från tidigt 2000-tal; frustande stundtals, intellektuell och innerlig vid andra tilfällen. Bäst är när alla vännerna går igenom alla de -ismer de varit del av under sina liv! Men även teologin har sin plats när Rémys rationalism möts av sjukhusdiakonens katolska tro då hon inledningsvis ger honom ett nattvardsbröd av misstag. På något vis ligger just nattvardens delande i botten bakom alla filmens ord, alla skabrösa minnen, alla vinglas - mötet mellan himmel och jord, försoningen.

Elefantmannen

Betyg: 4 monument

Suggestivt med snygga fokuseringar och bildvinklar. Artonhundratalet fångat genom fabriksrök, avloppsrör och klaustrofobiskt inredda borgarhem. I centrum en historia om människovärde som är lika aktuell idag, som i det sena artonhundratal när filmen utspelas, som det åttiotal när den gjordes. Ingen människa är "bara en vägg", varje människa är en egen individ. Det är en grundläggande kristen tanke, vilken förstärks av den tidiga recitaionen av Psaltarens 23:e psalm.

Ganska långsamt, mindre "Lynch" än hans andra filmer, men han finns där just i kameraarbetet.

Becket

Betyg: 3 monument

Liturgi, maktspel och vänskap. Tre viktiga beståndsdelar. Tomas Becket och kung Henrik II är ungdomskamrater, rumlar om och söker ära på alla möjliga vis. Men något fattas Tomas, han är tom inuti - tills kungen utnämner honom till Ärkebiskop mot allas vilja. Så kan kungen kontrollera kyrkan, ett lysande schackdrag i maktspelet! Men kungen har inte räknat med att Tomas tar sitt uppdrag på så stort allvar att han till slut blir kungens främste fiende. I viss mån historiskt, men mest teater, storslagen teater. Snygga kyrkointeriörer, prostration, tonsurer och gregoriansk sång.

Ändå lite för modern teologi, mer reformation än tidig medeltid (1100-tal). Tidvis bra skådespeleri, allra bäst är John Gielgud som den franske kungen, men det blir lite för högtravande om ära - både Guds och människornas. Egentligen en film om manlig vänskap och i förlängningen om manlighet. Så sedd är den intressant. Här finns en handgriplig, men knappast historiskt korrekt, följsamhet av Jesu ord till den rike mannen  i Lukasevangeliet: "sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga" (Luk 18:22).

American Animals

Betyg: 4 monument

Snyggt, udda och ett bra soundtrack. Vad mer behövs? Kanske lite mer substans, kanske lite mindre ironi. I vilket fall är det sympatiskt och vi blir genast vän med grabbarna, de där lite udda grabbarna i klassen som ingen egentligen hänger med, som är lite för nördiga eller för jobbiga. Dock bär de på en stor plan, en plan att stjäla collegebibliotekets mest värdefulla böcker. Framförallt Audubons "The Birds of America" - en fantastisk foliovolym med handkolorerade originalgravyrer från tidigt artonhundratal. Det går så där bra.

Dokumentära berättarröster, en fantastisk förklädnad som visar sig vara helt onödig, och Audubons mäktiga fågelbilder binder ihop det som kanske inte är världen bästa story till en riktigt bra story. Allt som en kommentar till det sjunde budet: "Du skall inte stjäla".

Godzilla - monstret från havet

Betyg: 4 monument

Detta är originalfilmen från 1954 och jag inser att Godzilla återkomsten är en tydlig remake av originalet, men tråkigare. Här finns en nerv i själva filmandet, i hur ljuset används, i ljudbilden och i skådespeleriet. Mest handlar det om förtvivlan och beslutsamhet, motsatta känslor men de följs åt. Tydligast hos forskaren Dr Serizawa som i sin förtvivlan också fattar det avgörande beslutet.

En bearbetning av atombomssprägningarna över Japan - men i form av monstret från havet som av provsprängningarna vaknar till liv och kommer med förödelse och ond bråd död, precis som atombomben. Nu är det Tokyo som drabbas, förödelsen är enorm och det hjälper inte att skolbarnen sjunger fredsbönen trots att det är mycket vackert. Även om kritiken mot atombomben nog står i centrum är det egentligen en film om forskningens villkor - om vem som äger och kontrollerar forskningsresultaten och i vems intresse det sker. Mänsklighetens eller den enskilde forskarens? Ett stycke ekoteologi om människans ansvar både för forskningsresultaten och dess konsekvenser.

Godzilla - Återkomsten

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det inte alls om Godzilla, utan om japansk politik. Oändligt tråkiga möten i olika likadana sessionssalar, kabinettrum eller ledningsstaber. Godzillas funktion är att understryka sanningen i det något cyniska citatet: "Krismyndigheten är en unik väg till toppen". Och visst är den det, när varelsen Godzilla stiger upp ur havet och muteras till något mer skräckinjagande än vad mänskligheten tidigare skådat; en levande kärnreaktor som livnär sig på radioaktivitet. Varken kulor, atilleriprojektiler eller missiler tycks verka - då återstår atombomben. Men de rättrådiga inom den regering som är kvar söker en annan utväg. Katastrofen i Hiroshima och Nagasaki får inte upprepas! Så blir det kanske också en film om kärnvapen och om kärnindustrin.

Rent dramaturgiskt är det en kollektivberättelse, långt från hollywoods hjältemod, uppfriskande men också ganska tråkigt. Mer ingenjörsteknik än romantik, mer kemi än spänning. Dock ryms här både presidentdrömmar och sladdriga nudlar, liksom konstaterandet att "människan är mer skrämmande än Godzilla".

Vi har sett fler Godzilla filmer, se här och här. Denna saknar de andras tydligare teologi.

Spelets regler

Betyg: 4 monument

I grunden en moralitet om ont och gott, rätt och fel - men så elegant skriven, filmad och framförd att den rymmer mycket mer än så. Grevar och generaler, självspelande pianon och kaninjakt, kärlek och vänskap, död och förvecklingar, precolomibiansk konst och damasker... En del spelar mer roll än annat t ex klass och sanningssägande, medan äktenskap och konvenans har ganska liten betydelse. Så blev också filmen betraktad som dekadent och förbjuden av nazisterna vid ockupationen av Frankrike.

Här finns en snygg föraning av EU-projektet (filmen är gjord 1939), eller är det en anspelning på SvPs 289 ("Guds kärlek är som stranden och som gräset"från 1968). Märkligt också hur dagens politik tycks fylla dialogen. Bäst är kocken, alla kategorier, både när han avfärdar rasister och kräsna överklassdamer.