I rök och dans

Betyg: 3 monument

Allt parodieras, allt som överhuvudtaget går att parodiera - och lite till. Mycket fånigt, stundtals genialt, men lite för mycket flams. Ändå intressant att en sådan film görs under tidigt femtiotal med både nakenscener (endast för export!) och en krass kritik mot filmbranschens kommersialisering. Martin Ljung gör de flesta rollerna i en kavalkad av scener som är ytterst lösligt sammanhållna. Karl den tolfte, fäbodromantik, westernslagsmål, argsinta hustrur och dumma karlar... Bäst är nog ändå inledningens pompösa presentation på hollywood-engelska.

Det oroar knappast, roar mest. En del scener, som det återkommande fösöket att döpa ett fartyg, minns jag från min barndom och får nog räknas som klassiska, andra kan glömmas. Här finns ändå en möjligen långsökt kommentar till Psaltarens 72:a psalm: "Han ska komma som ett regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden".

Lost Highway

Betyg: 4 monument

Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.

Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?

Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.

Innocence

Betyg: 4 monument

Märkligt, drömskt och realistiskt på samma gång. I grunden en film om puberteten, om vägen från barn till flicka till ung kvinna - om kontroll, sexualitet och självständighet. Allt utspelar sig på en udda internatskola för flickor där det mesta kretsar kring balettövningar. Här finns några få kvinnliga lärare annars uppfostrar flickorna varandra. Det är flickornas värld, men de bestämmer inte över den. Allt är kringgärdat med förbud. Förbud som driver till både död och flykt. På skolan tycks all tid stå still i en evig femtiotalskänsla, medan världen utanför faktiskt är modern.

Fantastiska rollprestationer, snyggt gjort men synnerligen obehagligt. Obehaget ligger mer i det som skulle kunna hända än i det som faktiskt sker. Vackrast är nog hårbanden som flyttas från flicka till flicka, som ett tecken på samhörighet och utvaldhet.

Barabbas (1953)

Betyg: 4 monument

Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.

Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.

Ärret

Betyg: 2 monument

Gangsters och psykoanalys, det skulle kunna vara en spännande mix. Men tyvärr, varken skådespeleri eller story håller. Det blir inte särskilt spännande, trots felvända negativ, självtillverkade ärr och bytta identiteter. Det vi kan säga är att just identitetsbytet, som är filmens huvudsak, visar sig vara helt meningslöst - däri finns en poäng. Här kan vi citera Predikaren: ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen” (Pred 1:9).

Fantastiskt många cigaretter och några snygga kameravinklar som stannar kvar, annars en mager historia, magert spelad.

Snowpiercer

Betyg: 3 monument

För att stoppa den globala uppvärmningen råkar världens beslutsfattare istället frysa ner hela jorden så att ingen kan överleva, förutom de som lyckas få en plats på det tåg som ständigt rör sig på en bana tvärs över jordklotet.  Tåget med alla sina vagnar är ett miniatyrsamhälle efter fascistisk modell, var och en på sin plats, ledarens lidande med det stora ansvar ledarskapet för med sig är lika stort som lidandet för de fattigaste som knappt har mat för dagen och måste slåss för sin överlevnad. Så klart föder systemet uppror och ett sådant får vi följa när det dra genom tåget, vagn för vagn; våldsamt, blodigt, obehagligt och avslöjande. Ett uppror som slutligen leder till den västerländska världens undergång. Något annat sätt att tolka slutscenen kan jag inte se.

Liknelsen med Arken i Första Mosebok är inte bara uppenbar, tåget benämns också som en ark, men min tanke går i första hand till Gunder Hägg/Blå Tågets sång "Vad glad att du är liten" från LP:n Glassfabriken, men också till EU-valet och dess konsekvenser. Ibland blir just Sience-Fiction-filmer kusligt aktuella.

Diligensen

Betyg: 4 monument

En god western-film utgår i stort sett alltid från en ensam hämnare - så också här, men hämnden är bara en bihandling och hämnaren bara en av flera i det som är något så udda som en kollektiv western-film. Tänk dig Ocean's Eleven, men istället för att samla ihop de bästa och mest lämpade samlar du ihop de som troligtvis sämst klarar av att samarbeta och skickar dem i en diligens tvärs igenom fientligt område: En fifflande, arrogant bankman, en försupen doktor som slagits för nordstatarna, en kortspelande sydstatsdandy, en frireligiös spritförsäljare, en enfaldig kusk, en förnäm oficershustru, en drömmande prostituerad och en hämndlysten sheriff. När de plockar upp hämnaren - den efterlyste revolvermannen (John Wayne) är de fulltaliga. Det är inte attackerna från framrusande apachekrigarna som skapar spänningen, utan relationerna mellan diligensresenärerna. Vem är att lita på när det gäller, vem har egna syften, vem är i allians med vem?

Till detta fantastisk musik och ett fantastiskt, klassikt landskap med förvridna klippor och ökenslätter. Landskapet och musiken smälter samman till en helhet då musiken bygger på amerikanska folkmelodier och traditionella sånger. B l a får vi höra det som vi känner som psalm 300 i Den svenska psalmboken; "O hur saligt att få vandra". Roligast är att jag nu äntligen förstår varifrån uttrycket "ride shotgun" kommer.