En politik driven till sin spets, en politiker som vägrar kompromissa, en kvinna som hela livet slåss för rätten att leda. Det är bra, stundtals mycket bra med ett åldrande som sitter i kroppen, i stelheten, i blickens inåtvändhet, i det pågående samtalet med de döda och bortgångna. Samtidigt återblickar till det som är brittisk politisk historia. Utan att sympatisera med Margaret Thatchers politik så lyckas filmen sympatisera med henne som kvinna, som människa. Kanske tack vare Meryl Streeps skådespeleri, men nog också annat.
Det är den åldrade fru Thatcher vi möter mest, inte den unga ambitiösa kvinnan, inte den nytillträdda parlamentsledamoten eller partiledaren, inte premiärministern, inte världspolitikern... De finns där alla, men mest är det åldrandet som skildras. Jag anar att mina sympatier har med det att göra. Jag tror hon skulle hålla med Jesus ord till Petrus: "Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Joh 21:18)
