Thor

Betyg: 1 monument

Vi kan kalla det vikingamodernism, eller kanske bara klassisk Science Fiction. Stiliga städer i främmande världar, där män i skägg och blänkande bröstharnesk talar tydligt om ledarskap. Snyggt, men livlöst. Egentligen en historia om att hitta sig själv (som nästan alla andra historier), men också om faderskap, vänskap och kärlekens förändrande kraft (känns det igen!). Asaguden Tor förpassas till jorden, möter kärleken och blir en bättre människa/gud. Banalt och livlöst. Kanske fungerar det som tecknad serie, eller TV-spel, men det bär inte en hel film.

Bäst är mannen med de grillade korvarna vid kratern där Tors hammare Mjölner har slagit ner. En människa som fullkomligt struntar i hjältar, gudar eller himlafenomen men som ser ett tillfälle att tjäna en slant. Befriande, faktiskt!

Märkligast är att Mjölner är prydd med en symbol som åtminstone jag förknippar med treenigheten och den kristna gudsbilden. Kanske fullt naturligt då vi har i princip all information om asatron från kristna munkar som skrev (ner) gudasagorna.

Winter's Bone

Betyg: 4 monument

Landskapet är lika ogästvänligt som relationerna och årstiden. Odefinierbar höst-vinter. Ingen förbarmande snö, bara kallt och trist. Inga förbarmanden i relationerna, bara kyla och förakt - och våldet som hela tiden hotar.

Först tänker jag att det handlar om fattigdom och utanförskap, men det blir för klichéartat att se filmen så. Jag tror inte människor blir våldsammare i sina nära relationer bara för att de är fattiga - jag är inte övertygad om att vapenhantering och fattigdom måste gå hand i hand, inte ens i USA. Däremot är det en film om fattiga, kriminella som i samhällets (och världens tycks det) utkant tillverkar crack i små kojor i skogen. Alla är släkt med alla och alla vet allt om alla men vägrar berätta. Det är kallt. Landskapet är brungrått och våldet hotar hela tiden. Det är förtvivlat men ändå inte hopplöst.

Bakom de hårda orden, hoten och misären ryms en sorts mänsklig stolthet ändå. Att inte ge upp sin rätt, att kräva svar, att behålla en sorts integritet. Kanske är det relationen till småbarnen och till djuren som gör det möjligt?

Biutiful

Betyg: 4 monument

I Barcelona bor Uxbal (Javier Bardem)med sina två ganska små barn. Livet runt dem är inte direkt mysigt utan snarare storstadstufft. Uxbal rör sig emellan sina halvkriminella kontakter och extrajobbet som medium. I filmens inledningsscen får Uxbal sin dödsdom, prostatacancer. Och resten av filmen handlar om hur han på olika sätt försöker ordna det så att hans barn ska klara sig även efter hans död.

Uxbal är ingen alltigenom god människa. Tvärtom. Han har många liv på sitt samvete. Ändå väcker han sympatier. Inte för att han är sjuk utan för att han verkligen försöker ordna det för sina barn, trots både yttre och inre motstånd.

Jag tycker om Biutiful just för att Uxbal är en så komplex person. Kanske inte en människa jag tycker om, men en människa värd att älska. (dessutom är filmen en upprättelse för skådisen Javier Bardem, som tyvärr gjorde en mindre lyckad roll i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona.

My name is Khan

Betyg: 3 monument

Melodramatiskt, storvulet och samtidigt en vardaglig berättelse om Rizwan Khan - en muslimsk man född i Indien bosatt i San Fransisco - som kämpar med sin asperger och lyckas på sitt kantiga sätt att bli del i en familj och ett fungerande liv (kanske lite väl glättigt skildrat - men det är en del av genren) fram till den 10 september 2002. Sedan blir allt annorlunda. Kampen för att accepteras med asperger var en sak, att accepteras som muslim i ett främlingsfientligt Amerika är en helt annan sak.

Det är intressant att se Amerika efter elfte september skildrat ur ett muslimskt perspektiv. Sådant jag anat men inte förstått blir tydligt. Samtidigt är det en saga med genomgoda människor, lyckligt slut, rättvisans seger och ett alltför orealistiskt slut. Men även detta hänför jag till genren Bollywood. Det bästa är skildringen av barndomen och relationen till mamman som helt utan att veta om några diagnoser möter sin son Rizwan som den han är. Vackert!

Aguirre - Guds vrede

Betyg: 4 monument

Det blir en fråga om prepositioner. Står kampen med eller mot civilisationen. Det är väl den rättmätiga fråga som följer kolonialismen. Vi befinner oss i amazonas djungler under 1500-talets spanska erövring. Floden är liknöjd. Djungeln står oberörd. Hungern och törsten följer lika tätt som de osynliga djungelinvånarnas pilar. På flotten bland männen är allt stilla, drömmen om erövringen hålls enbart vid liv av hot och våld. Aguirre leder sin trupp mot en säker död. Flodens liknöjdhet är det som till slut får dem att gå under. Den som ville erövra hela världen förlorar slutgiltigt sig själv.

Det är stark civlisationskritik. Vackert filmat, med mycket rotsfläckiga rustningar och märkliga fågelrop.

Spawn

Betyg: 1 monument

Vi möter djävulen i en värld av flytande eld (inte särskilt uppseendeväckande). Vi möter också en fånig clown som mest är otrevlig och vulgär. Vi möter slum, misär, regn och ett biologiskt vapen som kan förgöra hela vår värld. Mitt i det här en soldat som blir levande bränd och sedan återuppstår som hämnare med djävulska krafter: Spawn. Endast igenkänd av en liten löjlig hund.

Det är nytestamentligt i synen på hämnd, att hämnden inte är en framkomlig väg. Men det ges ändå inget alternativ. Teologiskt handlar det om en fundamentalism som tydligt slår fast dikotomin mellan ont och gott. Där det onda placeras utanför människorna. Djävulen driver världen mot undergång - människan har väldigt lite att sätta emot. Det goda blir bara en motkraft mot ondskan. Ansatsen finns när Spawn hänger på ett järngaller med armarna kristuslikt utsträckta, här skulle en annan väg vara möjlig. Men det blir bara mer monsterslagsmål. Kanske förstår jag inte, kanske är det just så här dåligt.

Blue Valentine

Betyg: 4 monument

I sin recension i SvD kallar Jan Söderqvist Blue Valentine för en "romantisk tragedi". Det är svårt att tänka sig ett mer passande uttryck på denna film. Det är också svårt att tänka sig en mer vardaglig och välspelad film än denna. MichelleWilliams bara är Cindy, både som förälskad ung student och som trött, yrkesarbetande mamma.

Det är en lågmäld film, men där katastrofen hela tiden lurar bakom vardagligheterna. Det börjar med en katastrof i det lilla när dottern i familjen ropar högt på sina föräldrar för den älskade hunden är bortsprungen. Jag tycker om att Blue Valentine skildrar svårigheten att leva i en relation utan att göra det svart-vitt. Det är inte så enkelt att en är dum och en är snäll, utan båda är svåra att leva med, bär på sin historia och sina drömmar. Det är inte alltid det fungerar, trots att man gör sitt bästa. Men trots att det inte alltid fungerar kan kärleken ändå finnas där.