The Wrestler

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det om åldrande, om kroppens förfall och dödens närhet. Randy - lysande spelad av Mickey Rourke - en före detta amerikansk showbrottare försörjer sig genom enstaka brottningsshower och påhugg i den lokala ICA-butiken. En gång var han stjärna; "The Ram" med en egen Nintendokaraktär och mängder av fans, men nu är han sliten, gammal och utan pengar. Ändå försöker han med medicin, hormontillskott och steroider fortsätta sin karriär. Det går inte så bra. Kroppen orkar inte, det gör inte heller hans dotter som han försöker hitta tillbaka till. Mycket tragiskt, smärtsamt, och mänskligt.

Bäst är glasögonen och hörapparaten, som förvandlar brottaren till en gammal man i en handvändning. Och scenen i den trista gymnastiksalen där de överåriga brottarna sitter vid varsitt hopfällbart bord och säljer videor och signerade fotografier för ett par dollar; den ene är halt, den andre sover, den tredje sitter i rullstol, den fjärde verkar helt borta, den femte har bara ett ben...

Sedan förekommer en hel del blod; häftklamrar som skjuts in i människohud, krossade glasbord mot oskyddade ryggar, armar som böjs i omöjliga vinklar och hårda fall mot skramlande plåtgolv och dessutom ett centralt citat från profeten Jesaja.

Inception

Betyg: 3 monument

Det är en märklig idé, att förlägga större delen av en film till en människas hjärna - dvs i det mentala landskap som drömmarna skapar. Och det är inte bara så att man via någon sorts maskin som mest ser ut som en tidsinställd bomb med kanyler kopplad till sig, tar sig in i en persons drömmar, utan i den drömmen tar man sig vidare till de drömmar som drömmarna skapar och så vidare... Någonstans hotar det undermedvetna och de världar våra hjältar vistas i faller lätt samman.

Det är snyggt gjort, en uppseendeväckande lek med perspektiv, men det blir aldrig riktigt gripande. Hjältarna är för oengagerande. Intrigen allt för ointressant. Dock är idén spännande och borde ha kunnat resultera i en bättre film.

Solomon Kane

Betyg: 2 monument

Jag kan inte riktigt av göra om det är en modern äventyrsfilm eller ett teologiskt traktat från en svunnen tid.

Solomon Kane är en grym man som vill sona sina brott och lovar att inte mer ta till våld. Men ondskan är en skicklig motspelare som provocerar honom att ta upp vapnen igen - han blir vittne till ett grymt överfall där hans passivitet leder till att de människor som tagit hand om honom blir dödade. Här skildras tydligt pacifismens moraliska nederlag - ungefär som en av de där hypotetiska situationerna man ställde vapenvägrare inför i samband med mönstringen (när den var aktuell). Solomons hämnd blir våldsam och innebär strid mot både zombies, fula och grymma onda människor och till sist en demon. I slutstriden (mot demonen) åkallar han Guds namn och besegrar så slutgiltigt ondskan. Mycket tveksam teologi där Gud hellre ger stridskraft än livskraft.

Märkligast är de onda soldaterna som alla är skalliga, eller obegripligt striphåriga och mer än vanligt fula. Frågan är om de blir fula av att vara onda, eller om de är onda för att de är fula?

Vem är rädd för Virginia Woolf

Betyg: 5 monument
Det är lysande skådespeleri! Richard Burton och Elizabeth Taylor, jag kan inte tänka mig att det kan bli bättre. Sarkasmerna och giftigheterna haglar samtidigt som det bakom alla orden finns en längtan efter att bli sedd, förstådd och älskad. Men det sitter så oerhört långt inne. Det krävs mängder av sprit, gräl, uppgörelser, otrohet, sanningar och lögner innan gryningen kommer och med den en sorts lugn - kanske bara tillfälligt, men ändå tillfälle att andas.

Det handlar om livet, hur det kan bli och hur det skulle ha kunnat bli, om framtida möjligheter och möjligheter som inte längre är möjliga, om längtan, sorg och människans obotliga ensamhet. Samtidigt är det smart, elegant och stundtals oerhört roligt mitt i tragiken. Dessutom utomordentligt vackert filmat, särskilt inledningens vandring genom en natt av tidiga höstlöv och pölar av gatljus.

Upp med händerna

Betyg: 4 monument

Kommer du ihåg hur det var att vara 10-11 år? Alla betraktar dig som ett barn men själv vet du att du nästan är vuxen. Du förstår (nästan) allt som händer runt omkring dig. Du kan (nästan) klara dig själv. Och du har (definitivt) känslor och tankar precis som en vuxen.

Om du har glömt hur det var att vara 10-11 år är det bara att beklaga, men det finns en momentan lösning på din glömska. Gå och se filmen Upp med händerna. Om du ändå inte minns just dessa år av din barndom är glömskan tyvärr oåterkallelig. Upp med händerna är nämligen en film med ett tydligt barnperspektiv. Men det är också en film om att leva som papperslös och vara rädd för att bli utvisad från det enda land som man känner som sitt eget. Så är det för filmens Milena 10 år, som kommer från Tjetjenien men har levt större delen av sitt 10-åriga liv i Frankrike.

Puss

Betyg: 1 monument

Kanske är allt ironiskt. Kanske är den fåniga intrigen bara ett sätt att beskriva samtidskänslan, kanske är upplevelsen av att de skolpjäser vi satte upp på högstadiet var betydligt bättre medveten, kanske är de stela ansiktena en beskrivning av alienation, kanske är de upprepade replikerna ett uttryck för meningslösheten, kanske är det meningen att skådespelarna ska bete sig som barn - fast de är vuxna, kanske är jag helt fel generation för att uppskatta den här filmen...

Bäst är ändå stockholmsbilderna. Se Darling av samma regissör istället. En lysande film av som har allt det som saknas här.

Charlie Wilson´s War

Betyg: 4 monument

Krig och cynismer, arrogans och kommunisthat. Det är 80-tal och Sovjetunionen ockuperar Afghanistan. CIA har en minimal budget för att stödja Mujahedin som bekämpar ryssarna (de som förmodligen senare blir Al Quaida och talibaner). Charlie Wilson, amerikansk kongressledamot med en stor aptit på kvinnor och whisky, inser att det avgörande slaget mot kommunismen står i Afghanistan och lyckas öka CIA-insatsen och vapenleveranserna till Mujahedin så att ryssarna tills slut ger upp ockupationen. Det är ett cyniskt spel med kommunisträdsla som grund, men väcker intressanta tankar om demokratins gränser. Charlie Wilson är både en skitstövel och en mycket engagerad politiker som drivs av sin övertygelse.

Det är lysande skådespleri som bara förstärks av de dokumentära inslagen. Bäst är Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gus Avrakatos - hans utskällning av sin chef i filmens början är strålande underhållning.

Det märkligaste med filmen är att den bygger på en sann historia - vilket gör både cynismerna och arrogansen mycket värre.