Alice i underlandet

Betyg: 4 monument

Jag brukar tjata om att de allra flesta filmer egentligen bara handlar om manlig vänskap. Löjligt ofta speglas den manliga huvudpersonen och hans relation till sin bästa vän alternativt pappa. Kvinnor på film gestaltas som vackra och veka eller vackra och farliga. Porträtt som lämnar mycket kvar att önska. Jag tror att filmindustrin skulle må bra av fler kvinnliga hjältar och lite mindre manlig vänskap. Alice i Underlandet är enligt mig ett steg i rätt riktning. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte någonstans i filmen hitta den där välkända skildringen av kärleken mellan män. Det är befriande. Jag tycker också att Alice skildras på ett väldigt fint sätt, hon är inte någon superkvinna och inte genomgod. Snarare en rätt tjurig och självupptagen ung dam. De båda drottningsystrarna är även de okonventionella. Helena Bonham Carters röda drottning är arg och ond, ful och korkad. Den goda vita drottningen (Anne Hathaway) är förvisso mycket vän, men mest känns hon som en träffsäker parodi på den klassiska filmprinsessan.

Tim Burtons filmatisering är en fortsättning på boken om den sjuåriga Alice. Här är hon nästan vuxen och ramhandlingen kretsar kring hennes ofrivilliga förlovningsdag. Efter besöket i underlandet får hon mod att gå sin egen väg och nobba den tråkige friaren. Filmen har fått kritik för att väva in moral som inte fanns där i boken. Jag kan hålla med om att det är lite fånigt. En av poängerna med Alice i underlandet är just att det inte finns så mycket poäng, inga moraliska pekpinnar. Filmen hade mått bra av att skippa slutscenerna som på ett rätt sliskigt sätt vill föra in en mening med Alices tid i Underlandet.

Filmen är förövrigt en fröjd för ögat. Mycket välgjord i sann Tim Burton-anda.

X - Men: Wolverine

Betyg: 2 monument

En sorts biografi för att vi ska förstå varför Wolverine (huvudpersonen i X-men serierna/filmerna) är som han är, varför han är så bitter och så präglad av att hämnas. Men vi förstår inte. Inte jag i alla fall. Historien är alldeles för fragmenterad. Visst, han har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet och där finns en storebror som också är mutant och som har otäcka naglar, men mer förklaras inte. Mer än att han och brorsan är med först i Amerikanska inbördeskriget sedan i Första och Andra världskriget samt att de kommer i konflikt med varandra under Vietnamkriget. Hämnd och död följer deras relation sedan och allt avslutas på Three Mile Island (där det kärnkraftshaveri som möjliggjorde en svensk folkomröstning om kärnkraften, ägde rum) med amerikanska arméns hemliga avdelning som extra elaka skurkar. Här bjuds alldeles för lite av den charm som de andra X-Men filmerna har; de olika mutanternas egenskaper som piggar upp filmernas annars ganska enkla händelseförlopp.

Bästa repliken är när en av de amerikanske generalerna vädjar till Wolverines patriotism och han svarar lakoniskt: "I'm canadian." Och just i scenerna från den canadensiska skogsindustrin är filmen som bäst.

9

Betyg: 4 Monument

De jag lånade filmen av sa att den var väldigt snygg men inte så bra. Och att jag antagligen skulle gilla den. Och jag håller helt med på alla plan. Den är sjukt snyggt animerad. Fantastiska miljöer, och detaljer. Men storyn är rätt kass, framförallt så saknas det en massa. Det finns ingen röd tråd, utan det är mest en massa snygga scener som är ihopklippta på ett sätt som gör att storyn "haltar" fram. Trots detta gillar jag den oerhört mycket. Främst av 3 anledningar; den är rysligt snyggt animerad, den utspelar sig i en postapokalyptisk värld (vilket jag är rätt såld på) och den är grym och obehaglig fast dockorna som det handlar om är väldigt små och söta. Vad jag menar är att den ser ut att vara en barnfilm, då den är tecknad och handlar om trasdockor, när det i själva verket är en thriller där de onda maskinerna är riktigt otäcka och där dockorna en efter en blir ”uppslukade” av onskan.

En stort plus var bonusmaterialet på DVDn, där jag såg kortfilmen som gjordes fyra år innan och som är filmen bygger på. Den var bättre än själva filmen, som så ofta när det handlar om animeringar i den här stilen. De är bättre som kortfilmer, typ 7 min.

Flickan

Betyg: 4 monument

Flickan är drömsk och poetisk film som samtidigt visar barns utsatthet på ett tydligt sätt. Bara det skulle kunna vara tillräckligt för att ge filmen en femma i betyg. Men det är något i det drömska och poetiska som gör filmen svår och lite obegriplig. Flickan, som aldrig får något namn, blir bara Flickan och inte en person. Ingen riktig flicka, även om hennes upplevelser känns in på bara skinnet. Jag levde med i filmen när jag såg den, och jag tycker verkligen att den är en fin och bra skildring av barns utsatthet, men den lämnar inga spår. En film som inte lämnar några spår kan inte få högsta betyg. Flickan är estetisk och sommaren 1981 perfekt gestaltad in i minsta soptunna. Det imponerar, men räcker ändå inte.

Wallander - Afrikanen

Betyg: 3 monument

Gräsmattorna är gröna, havet rullar in, någon går med hunden på stranden. Det är avslappnat svenskt på något sätt, poliserna har sin personliga bekymmer, realismen tränger på. Öppna landskap, öppen himmel. Slutna rum där mord utreds. Stängda dörrar och gardiner som långsamt dras åt sidan så att sikten blir fri. Politik och rasism, dolda agendor och etablissemanget = Stockholm mot hederligheten = Wallander och hans kollegor. Lite fånigt, men ok och ganska spännande. Dock tappar jag allt förtroende för Wallander i och med hans röstskolk i filmens slutscen. Svårbegripligt.

Bästa rollen har Angela Kovacs som polischef med övernaturlig språkbegåvning.

Himmel över Berlin

Betyg: 4 monument

Det handlar om att helga världen, att visa att det finns en änglalik dimension även för den som sitter och väntar på att tvättomaten ska bli klar, för den som just ska hoppa från hustaket, för den som är på väg att ge upp sin relation, för den orolige, för den som ska dö och oroar sig för vad som då händer med världen, för det ensamma barnet... Änglarna finns där överallt, med en hand på axeln, stilla omärkligt kan de förändra stunden, kanske mer. Men för änglarna själva är det livlöst, ingen smak, ingen känsel, ingen längtan, ingen smärta. För några av dem blir drömmen om verkligt liv så stark att de ger upp det änglalika och blir människor som vi. Det svartvita försvinner, färgerna blir till, smaken.. och filmen tappar sin charm och blir plötsligt tidsbunden. Så åttiotal, poesin försvinner. Det blir bara prat.

Men innan dess en fantastisk film, poetisk, underfundig, vackert filmad, stilla, meditativ, mycket biblisk - särskilt med betoning på skapelsen. Sakral, utan att det över huvudtaget finns med någon kyrka.

Bästa repliken: När den forne ängeln (Bruno Gantz) böjer sig ner och knyter en pojkes skosnören: "Dubbelknut är det enda som hjälper" i över 20 år har jag gått och burit den repliken i bakhuvudet. Det måste vara en av världens bästa filmrepliker, den är så sann!!

Diktatorn

Betyg: 5 monument

Charlie Chaplin när han är som roligast! Den här filmen är så knasig att det är svårt att först hur den kan vara bra samtidigt. Men den är väldigt bra. En riktig krigs-satir, där diktatorn Hynkel på låtsas tyska med en massa "winershnitzel" och "sauerkraut" håller tal som ingen förstår. Där Göring heter Herring och Gobbels heter Garbitch och där Chaplins "andra" karaktär; den judiska barberaren, rakar en kund i takt med radion som spelar "March a la Turka".

Många andra scener är också oförglömliga, som när Hynkel dansar balett med en uppblåstbar jordglob, efter att ha blivit eggad av Garbitch att bli "världsdiktator".

Har ni inte sett den så se den och har ni sett den är det definitivt hög tid att se om den. (Man kan få låna den på VHS av mig om man har en sån gammal maskin som kan spela sånna)