Don't Come knocking

Betyg: 4 monument

En man rider ensam bort, förbi märkliga klippformationer i ett annars öde westernlandskap. Senare byter han bort hästen mot en hyrbil och reser hem till sin mamma som han inte sett på 30 år. Färden fortsätter till den familj han förnekat att han haft och de nu vuxna barn han aldrig sett. I hans spår följer en märklig försäkringsagent med en mycket pessimistisk världsbild.

En film där mammor är centrala och så småningom även pappor. Småstäder är viktiga och förmågan att vänta. Mycket vackert filmat med öde landskap, tomma himlar, och övergivna småstadsgator i gryningsljus - till detta stilla musik som långsamt blir en del av bilden (det är ju Wim Wenders som regisserat, så annat är väl inte att vänta!). Vackraste scenen är när Howard väntar i nästan ett helt dygn i en trasig, utslängd soffa mitt på gatan i Butte, Montana medan kameran mycket långsamt cirklar runt honom och ljuset skiftar med solens ned och uppgång. Storartad filmkonst!

"Nasty old people"

Betyg: 3 monument

Se vidare här.

Wall-E

Betyg. 4 monument

Sällan har man väl skådat en robot med så mycket mänskliga känslor och uttryck. Med så mycket kreativitet och konstnärlighet. Början av den datoranimerade filmen är klart bäst. Jorden efter undergången är full av skräp och reminiscenser av mänskligt liv. Wall-E plockar upp en rostig navkapsel som kan användas som tamburin i hans dans. Han (för jag tror att det är en "han") bygger en skulptur av sin nya vän Eva där det enda egentligt utmärkande i hennes väsen, hennes blå lysande ögon, är tydligt markerade. Wall-E är full av lekfullhet och allvar och med hans hjälp börjar den utarmade Jorden att blomstra på nytt. Vägen dit är tekniskt fulländad, både vacker och sorglig, och fylld av robotar med tusen gånger mer personliga egenskaper än människorna. Att filmen trots den lysande starten ändå "bara" får fyra monument beror nog främst på att fortsättningen inte lever upp till upptaktens genialitet. Men när eftertexten rullar och konsthistorien skildras med några få animerade bilder, då är det lysande igen.

The Yakuza

Betyg: 3 monument

Det är 70-tal, Japan och Robert Mitchum. Det kan bara bli bra! En spännande historia om svek, ära, manlighet och förment japansk livsfilosofi. Mycket vassa knivar och svärd ingår också samt en del pistoler och mindre gevär som lätt blåser genom tunna rispappersväggar. Väldesignat och snyggt, inte minst Robert Mitchums kamelhårsulster (jag tror att det är en sådan). Men filmen ger en fadd smak i munnen. I slutändan är det hämnaren, den som inte kan lämna den feodala manlighetsmyten, han som inte kan acceptera historiens gång som får sista ordet. Det handlar om en romantisering av det gamla "feodala" Japan, som känns typisk för filmens värld men väldigt otidsenlig i tankens värld, eller i den sociala värld vi lever i. Dessutom är jag mycket tveksam till att vänskap bygger på hedersoffer. Snacka om hederskultur!!

The Boat that Rocked

Betyg: 1 monument

En piratradiostation någonstans ute i Östersjön som sänder popmusik dygnet runt. Subversivt, säger den brittiska regeringen och lejer lömska agenter att utsläcka sändningarna. Det hade de gärna fått gjort för min del, om det inte vore för musiken, uslare film får man leta efter, men soundtracket är värt alla monument man kan ge. Som "Across the Universe" (filmen som byggde på beatleslåtar) fast ganska mycket sämre - och redan den var dålig!

Bästa scen är när de simmar i den vattenfyllda båten och LP-skivorna flyter runt i ett virrvarr av sextiotalspsykadelikaomslag. Ganska vackert, en slags undervattensbalett. Vilsamt att se på men i berättelsen en katastrof.

Brüno

Betyg: 3 monument

Det är pinsamt, vulgärt och fult och stundtals skäms jag för att jag sitter och tittar på detta. Men bakom fasaden är det en oerhört effektiv satir. Med pinsamheten som en skalpell skär han upp och visar sådant om oss människor som vi inte vill se, åtminstone inte om vi betraktar oss som upplysta, radikala européer. Fördomsfulla vill vi ju inte vara.

Det är så vulgärt och förfärligt och hela tiden utsätter han sig för den ena förnedringen efter den andra. Vore han inte så vulgär skulle jag skriva att det handlar om en kristusrepresentation, att genom förnedring och utsatthet segra till sist, och att det faktiskt är kärleken som segrar. Men kanske är han ändå en bild av Jesus. Han söker ständigt upp situationer som är hotfulla och där han kommer att förnedras. Frivilligt utsätter han sig för spott och spe och genom detta så segrar han på ett märkligt sätt - han besegrar dem som skriker efter honom, de som vrålar ut sitt hat mot honom, de som kastar saker på honom. Han är genompinsam, men får ändå i slutscenen sjunga med världseliten bland popmusiker, Elton John, Bono och Sting. Sången är alltigenom pinsam och handlar naturligtvis om honom själv. Den är pinsam, vulgär, dålig och stundtals skäms jag när jag lyssnar, men egentligen är det nog en självklar och lysande slutscen.

James Bond - Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

James Bond är James Bond är James Bond är James Bond. Börjar med biljakt, sedan jakt på hustak i Sienna där tegelpannorna flyger åt alla håll, biljakt igen, kort denna gång, båtjakt, före det mycket kort motorcykeljakt och så jakt med flygplan och helikoptrar. Jag förstod inte riktigt all intrig, men det var mycket spännande oftast.

Intressant att notera; USA-kritiken - filmen är gjord innan Obama blev president - där amerikanerna är bad guys och håller skurken under armarna och därmed förtrycker de fattiga lantarbetarna i Bolivia. Men det intressantaste för en teolog är det centrala motivet i filmen: den klassiska motsättningen mellan hämnd och förlåtelse som det uttrycks i gamla och nya testamentet. I en central scen i Port au Prince där en av Bonds vänner blir skjuten så säger den döende vännen: -Du måste lära dig förlåta och du måste förlåta dig själv. Ett nytestamentligt budskap till en man som är helt fast i det gamla testamentets hämndtanke: öga för öga och tand för tand. Och det är också här som filmens titel kommer in. Quantum of Solace = ett mått av tröst. Det är som att filmen vill säga att tröst och förlåtelse hänger intimt samman. En god tolkning av evangelium.