Slaktaren

Betyg: 4 monument

Den unga rektorn för byns skola möter slaktarens son som just återvänt efter femton år som soldat i bla Algeriet och Indokina. Han uppvaktar henne med utvalda slaktdelar som hon tar emot medan hon rättar barnens skrivböcker. Allt tycks vanligt och stillsamt tills ett brutalt mord uppdagas och sedan ett till och ett tredje. 

En rak berättelse om förtvivlan, krigsskador, läxläsning, längtan och den moraliska frågan om du kan älska en människa oavsett vad denna gjort, eller vad du själv gjort. Kanske kan vi se det som en kommentar till bibelordet "Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:41). Vackert, vemodigt, vardagligt och mycket bra. Roligast är när barnen i mellanstadiet övar skönskrivning och får skriva av en fullkomligt omöjlig mening av Balzac. Det är fransk skola i ett nötskal!

Sirenen från Mississippi

Betyg: 4 monument

Lögner, kärlek och en röd bil i en intressant historia som tar sin början på ön Réunion. En tobaksfabriksägare har via kontaktannons hittat en fru som han väntar med båten som är på väg in i hamnen. Men när passagerarna stiger av är det ingen som liknar fotografiet. Ändå är hon där rakt framför honom, vackrare än han kunnat tänka sig. Men vem är hon egentligen? Mystiken ger med sig och det utvecklar sig till en annan historia än vad vi trott från början.

Elegant skådespeleri mellan Jean-Paul Belmondo och Catherine Deneuve. I grunden handlar det om passion, klass, frihet och död. I inledningsscenen gestaltas hur ön fått sitt nuvarande namn och senare i filmen får vi veta att av "89 religiösa institutioner på Réunion är 62 katolska kyrkor, 20 pagoder, tre moskéer och fyra adventisttempel." Detta har inget med handlingen att göra, men är intressant ändå. Roligast är att när de går på bio ser de "Johnny Guitar", en lite udda Westernflm.

Korpralen

Betyg: 3 monument

Filmen är egentligen inte svart-vit utan lergrå när de franska krigsfångarnas liv beskrivs; hur de förflyttas längre in i Tyskland, hur de förgäves försöker fly, hur de maskar och försöker upprätthålla någon sorts värdighet i arbetslägren. Det är kamratskapet som är poängen, hur män från alla samhällsklasser tvingas att leva tätt tillsammans och lita på varandra, en sorts klasslös tillvaro. En sådan erfarenhet av möten över klasstillhörighetens gränser var viktig att påminna om tidigt sextiotal då filmen gjordes.

Det är en sorts komedi, eller mer en social skildring med glimten i ögat. Inte särskilt rolig, men med en fyndig dialog. Välgjord och välspelad, men lite händelselös. Bäst är stoltheten när de berättar om sina olika yrken; elektriker, kypare, bonde, biljettkontrollant på tunnelbanan. Rörande. Roligast är den tyska officeren på cykel. Så fånigt uppblåst. 

Sommarens dårskap

Betyg: 3 monument

Kärlek med förhinder i Venedig i det som mest av allt kan betraktas som en reklamfilm för staden. Vackra vyer över hustak, kanaler, Markusplatsen i alla sorters ljus, gondoler i skymningen som passerar under små broar. Jane Hudson (Katherine Hepburn) är en amerikansk turist som olycklig och ensam reser i Europa. Hennes glada humör och käcka kommentarer rimmar illa med hur hon egentligen mår tills hon möter Renato. Men ... han är en gift man. Det hade kunnat bli en kommentar till katolska kyrkans förbud mot skilsmässa, grundat på Jesu ord i Matteusevangeliet 19:6, men filmen är en komedi och berör inte teologiska frågor.

Drinkar och moral, turism och relationer, kärlek och vänskap. När semestern är över och sommaren går mot sitt slut lämnar Jane Venedig lika ensam som när hon kom, men hon har fått vara lycklig en stund. Gott nog. Bäst är hennes vänskap med gatpojken Mauro som hela tiden försöker sälja nya saker till henne.

Cannonball

Betyg: 3 monument

En illegal biltävling tvärs över den amerikanska kontinenten, från Los Angels till New York. Det gäller att komma först oavsett sådana triviala hinder som trafikpoliser och hastighetsbegränsningar. Vi får följa ett antal ekipage, vart och ett med sin idé om vad de ska göra med prispengarna och hur de har tänkt vinna - någon kör i smyg ombord bilen på ett flygplan, någon annan placerar en bomb under den troliga vinnarens bil, en tredje lejer prickskyttar, en fjärde bara kör, en femte förför poliserna som jagar dem, en sjätte har direktkontakt med en raidostation och leverar nya countrylåtar som skrivs under tiden...

Det är fånigt och fartfyllt. Mycket explosioner, en del slagsmål, men mest bilåkande. Efter att de flesta bilarna mer eller mindre massakrerats under tävlingens gång vinner de godhjärtade medan "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig" (Orspråksboken 26:27). Roligast är att Coy har bilskor, det jag skulle kalla mockasiner, så sjuttiotal, men kanske praktiska att köra bil i.

Pandoras ask

Betyg: 4 monument

En kvinnas uppgång och fall i en värld av våld och trånande karlar. Lulu är en dansös som vet sitt värde och sin skönhet. En skönhet hon förmår utnyttja för att ta för sig av världen, men hon vill också vara fri och det motsätter sig samma värld. Det är djupt tragiskt då kärleken inte bär, verkligheten kräver både hyrespengar och äktenskapsregler. 

Ytterst elegant med Louise Brooks som Lulu i den berömda frisyr som fått namn efter rollgestalten. Det spritter av levnadsglädje i Lulus kropp och ögonkast, medan Londondimman i slutet kväver allt levande. Så faller hon från toppen till botten, från liv till död. Mycket gott skådespeleri ner till minsta biroll. Vid sidan av skådespeleriet är scenografin fantastisk, särskilt konsten på väggarna i Dr Schöns hem. Men bästa scenen är den underbara röran bakom kulisserna när Lulu ska premiärdansa på varietén. Det är långt från denna lekande lätta scen till Frälsningsarméns långsamma julvandring bland de fattiga och utslagna i Londons slum, det som blir en sorts stillsamt glimmande hopp i slutscenens mörker.

Mannen med järnmasken

Betyg: 2 monument

De tre musketörerna plus D'Artagnan är gamla och i viss mån trötta. De står i kungens tjänst, i synnerhet D'Artagnan som nu leder kungens musketörer. Men kungen är en ung spoling som inte sköter vare sig sina relationer eller sitt kungarike. Till sist blir beslutet att göra sig av med kungen, men D'Artagnan vägrar och de forna vännerna blir fiender. Filmen berör faderskap på ett lite oväntat sätt, men huvudhandlingen är dels splittringen mellan vännerna och dels det faktum att det finns en tvillingbror till kungen som hålls fången bakom en järnmask. Vill du veta mer om den historiska bakgrunden se här.

Det är ganska dåligt spelat, särskilt Gérard Depardieu som Porthos (men han är väl ändå världens sämsta skådespelare!). John Malkovich (Athos), är den som gör sin roll bäst, men även han haltar ibland. Det är mycket kostymer, storslagna vyer över slottsparker och grymma fängelsebilder. Man allt är för konstgjort och känns bara som dålig teater. Berättelsen om David, Batseba och hennes man Uriah (Andra Samuelsboken) upprepas, liksom ett gammalt scoutlöfte. Roligast är att när våra hjältar ska klä sig i sina gamla musketörkläder bär de mässhakar som påminner om den mässhake jag prästvigdes i.

Orpheus testamente

Betyg: 4 monument

Den avslutande filmen i Orfeussviten, gjord 10 år efter den senaste och nästan 30 efter den första. En poet, Jean Cocteau själv, reser genom tiden och hamnar i limbo mellan liv och död där han möter sina filmfigurer från Orphée - Kärlekens mysterium (samma skådespelare) och får stå till svars. Han möter också Pallas Athena, Isolde som bara letar efter Tristan och Oidipus som inte ser honom. Dessutom dyker en rad av Jean Cocteaus vänner upp som Picasso, Francoise Sagan, Charles Aznavour ... 

Poesin och konsten står i centrum. Filmen presenteras som poetens striptease, han visar själens nakenhet. Det förs filosofiska resonemang om poesi, konst och film och poeten blir i en domstol dömd till livet, då poeter har svårt att dö. Miljön är fantastisk, gamla ruiner, en nedsläckt teaterscen, klippor vid Medelhavet och liksom de övriga två filmerna används en hel del trickfilmning, även här visas delar baklänges. Judiths bok nämns, liksom Lazarus i graven (Joh 11:39). Roligast är "de intellektuellas kärlek". 

Orphée - Kärlekens mysterium

Betyg: 4 monument

Den andra delen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi: Den berömde poeten Orphée sitter bland de andra poeterna på ”Café de poètes” när en ung högst berusad man dyker upp, den unge nypublicerade poeten Cégeste. På något vis blir det slagsmål och den unge mannen rusar ut i gatan och blir ihjälkörd. Orphée följer med en mystisk kvinna som tar sig an den döde poeten och han blir förälskad utan att förstå att kvinnan är döden och att hon också tar hans hustru Eurydice. Med en redan död chaufför som guide lyckas Orphée hitta Eurydice i dödsriket, men är det henne eller döden han egentligen sökte och när han använder den döde poetens texter blir han anklagad för plagiat och betraktas av kollegorna som en mördare. 

Poetiskt och snyggt filmat med mycket trickfilmning bla spelas en del av filmen baklänges. Här blandas dröm och verklighet, död och liv på samma vis som i ”En poets blod”, med liknande spegelscener, men här är de mer avancerade. Förvandlingen av Lots hustru nämns (1 Mos 19:26), en man talar oväntat svenska och det sägs att en poet är ”en som skriver utan att skriva”. 

En poets blod

Betyg: 3 monument

En konstnär någonstans i Paris målar ett porträtt som blir levande, han suddar ut det, men munnen fastnar på hans hand som han sedan håller för munnen på en staty som i sin tur blir levande och driver honom genom en spegel in i en annan värld där han kikar in genom  dörrarna till ett hotell, några pojkar har ett snöbollskrig med dödlig utgång och ett par spelar kort inför publik. När konstnären kommer tillbaka till sin egen värld slår han sönder statyn. 

Mycket märklig, men spännande gjord med den tidens möjliga trickfilmningar. Historien är helt absurd, som en sorts filmad poesi med både stumfilmens texttavlor, berättarröst och tal. På det hela taget underligt, men intressant. Det är den första filmen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi. 

Mrs Harris Goes to Paris

Betyg: 2 momument

Oförarglig, snäll och ganska menlös. Jag gillar snälla filmer, men de får gärna ha mer innehåll än denna. Mrs Harris, krigsänka, sliter som städerska hos dryga överklassfamiljer, men drömmer om att en gång äga en äkta Dior-klänning. Hon lyckas med tur och hårt arbete skaffa pengar till både resan och klänningen (det är en saga). Väl i Paris får hon sin klänning, räddar modehuset, möter det hon tror är kärleken och leder filmhistoriens kanske kortaste strejk; 35 minuter på sin höjd.

Enkelt och oerhört schablonmässigt; clocharderna är visa män, de unga, snygga fransmännen läser Sartre, brittiska överklassdamer är snorkiga och snåla, franska baroner har god bildning och brittisk arbetarklass är helylle och pålitlig. Alla blir representanter för sin grupp, ingen blir en verklig person. Många klänningar (en del snygga), mycket kulisser och en och annan språklig finess. Bäst är kanske den prydliga sömmerskeateljén hos huset Dior. Men frågan är om just en klänning är det som skapar en människas skönhet. Jesus säger: "Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem" (Luk 12:27). Skönhet kanske är något annat.

Drive-Away Dolls

Betyg: 2 monument

Smart dialog, men en fullkomligt urlöjlig historia om två lesbiska unga kvinnor som av misstag får med sig en bil lastad med ett avhugget huvud och fyra penisattrapper. De är på väg till Tallahassee för att skåda fågel, men det blir det inget av med. 

Fånigt, våldsamt, makabert och dumt. Kanske är det en politisk film som jag inte begriper. Även om det bara är en av bröderna Cohen som står bakom borde det vara bättre, de udda figurerna till trots. De då och då återkommande psykedeliska sekvenserna som bryter av handlingen får i slutet sin förklaring, men den är lika fånig som allt annat. Geraldine Viswanathan är bra, återhållsam och därmed komisk, men roligast är att de som läser böcker i filmen läser Henry James; "The Europeans" och "The Golden Bowl" var för sig utan sammanhang. 

Falstaff

Betyg: 4 monument

Underbara lögner och ännu mer underbara förolämpningar. Shakespeare och Orson Wells är en bra kombination. Snyggt fotografi, snabba repliker och en kritisk blick mot kriget och överheten. Prinsen av Wales, som senare blir kung Henrik V, lever rövare tillsammans med sin kumpan Falstaff, en fet, åldrad skojare som inte drar sig för något. När Henrik sedan blir kung vänder han ryggen åt Falstaff.

Det är mycket Shakespeare, men ingen Shakespearepjäs. Istället bygger dialogen på "Henrik IV", "Henrik V" och "Muntra fruarna i Windsor". Mycket skämt, men i grunden allvar. Mycket dumhet, men klokt på samma gång. Här nämns de magra korna i Faraos dröm, 1 Mos 41:19, kronprinsen uppmanas att gå och hänga sig i sin egen strumpebandsorden, men roligast är när de hissar ner riddarna i full rustning från sina trapetser till hästarna.

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Columbus

Betyg: 3 monument

En film om arkitektur som själavård. I staden Columbus, Indiana, känt för sin modernistiska arkitektur och sin droghandel ("Meth and Modernism"), möts den unga Casey med ouppnåeliga arkitektdrömmar och den mer cyniske sonen till en berämd koreansk arkitekt. De vandrar runt bland stadens fantastiska byggnader och talar om relationer, drömmar, liv och död. Fint på ett sätt, lite tråkigt på ett annat.

Jag hade hoppats att arkitekturen hade tagit än större plats, men även en socialrealistisk skildring av att växa upp i arbetarklass ska rymmas, liksom en bortträngd kärleksaffär. Lite synd, då arkitekturen hade kunnat rymma det också. Jag tror att realismen är problemet. En lite mer skruvad story hade behövts. Men då och då glimmar det till som när de för att samtal om paradoxen modernism och religion eller när de talar om just arkitektur som själavård. 

Golem

Betyg: 3 monument

En tysk stumfilm från 1920 som handlar om en judisk folklig myt. Rabbi Loev i Prags getto skapar en golem, en jätte av lera, för att försvara gettot mot de progromer som kejsaren anbefaller. Nu är det inte just så det skildras och de som gjort filmen vet väldigt lite om judiskt liv. Men i vilket fall får vi följa rabbi Loev när han skapar en man av lera som blir levande så länge livets ord finns i en liten behållare i hans bröst. Och han blir till försvar för judarna i gettot, men det är ett tveeggat svärd för hans kraft är svår att kontrollera.

Det är en mycket stereotyp film, men intressant då den både kan ses som antisemitisk och som en protest mot förföljelsen. Fantastiska män i trikåer och damunderbyxor vid kejsarens hov, märkliga hattar i gettot och så golem själv, blank av lera med tunga platåskor. Men märkligast är musiken i den version jag sett, mycket utflippad. 

I skuggan av Bronx

Betyg: 3 monument 

Det börjar snyggt med en berättarröst och Mount Carmel Church i Brooklyn, vars klockor hörs då och då. Annars har kyrkan ingen betydelse förutom när busschauffören gör korstecken var gång han passerar kyrkan. Katolska kvarter, italienska kvarter, maffia kvarter. Calogero växer upp där mellan faderns hederliga arbetarklassmoral och gangstrarnas lättförtjänta pengar. Barndomens lekkamrater blir ett tätt gäng som tonåringar där det gäller att inte sticka ut. Samma hattar, samma smarta kostymer, samma konservativa syn på livet, kvinnor och de som inte är italienare.

En på sätt och vis fin berättelse, men alltför förutsägbar. Bikt förekommer, men utan egentlig avlösning och så görs det många korstecken. I övrigt är scenen när de äldre italienska männen i kostym slänger ut de långhåriga Hells Angels från baren minnesvärd. Bäst är ändå soundtracket.

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

Turinhästen

Betyg: 4 monument

En man och hans vuxna dotter. En utmärglad häst som är på väg att dö. En enslig gård. En evig vind. Löv som ständigt virvlar. Ord som aldrig uttalas. Så slutar kanske vår civilisation enligt regissören Béla Tarr och nobelpristagaren Krasznahorkai - som skrivit manus. Ett manus där den första repliken kommer efter mer än tjugo minuter, sedan dröjer det ytterligare sex minuter tills nästa ord uttalas. Tidlöst, ordfattigt, känslofattigt, fattigt på allt det som livet innehåller, så lever far och dotter och häst. Hästen ger upp först, sedan dottern. Oerhört långsamt och tungt.

Men så vackert! De första 10 minutrarna är bland det vackraste foto jag sett på film; en man i en hästkärra på väg genom stormen och kamerans fokus skiftar mellan grässtråna i förgrunden, hästen, mannen, kärran och träden i bakgrunden. Musiken följer vinden och kärrans långsamma rörelser. Den enda gången någon egentligen säger något är det en granne som vill ha brännvin och sedan mer och mer osammanhängande talar om världens undergång och att det inte är Gud utan människorna som själva dragit straffet över sig - nog så riktigt!

Zootropolis 2

Betyg: 4 monument

Det är en märklig värld vi lever i när en Disneyfilm uppfattas som politiskt radikal bara för att den säger att vi ska leva tillsammans trots våra olikheter och att de fördrivna är välkomna tillbaka. Men det handlar ju också om ideliga jakter på diverse fordon, fall utför stup, slagsmål med tuffa poliser, lögner, en underbar bäverinfluencer som fixar det mesta och en fantastiskt självupptagen borgmästare. De två poliskollegorna Judy och Nick (en kanin och en räv) har något stort på gång, men motarbetas av avundsjuka kollegor, en motsträvig polischef och en samling skurkar som försöker dölja en mörk hemlighet. 

Fartfyllt, lite för fartfyllt för min del, och roligt med dräpande repliker och udda personligheter. Ytterst välgjort, särskilt reptilernas cajunstad och en klassiskt fin story om vänskap, rättrådighet och ideal. Bäst är när de plöstligt befinner sig på "Burning Mammal"-festivalen, en helt underbar version av Burning Man festivalen som hålls varje år i Nevada öknen. 

Mitt hem är Copacabana

Betyg: 4 monument

 

Paulinho, Jorghino, Rico och Lici bor tillsammans i ett skjul de byggt själva. Ingen av dem har föräldrar, de är varandras familj och de försöker så gott det går att klara sig i Rio de Janeiro genom att vara streetsmarta, putsa skor, tigga och då och då stjäla något. De är väldigt olika, men håller ihop mot andra gäng, gangstrar, poliser, rika barn och illvilliga vuxna. 

Det börjar så oerhört fint med en drake som seglar över Copacabana och Jorghino som aldrig släpper snöret trots att han råkar i slagsmål, dansar, springer i det höga gräset och klättrar på stenmurar. Så levande, så levnadsglad. Men den romantiska bilden av de glada, fria barnen är bara en chimär. Strax blir det allvar, hunger och utsatthet. Fantastiska barnskådespelare och mycket vackert fotograferat, där kamerna hela tiden är på barnens sida i kampen om tillvaron. Intressant är deras spiritualitet som är präglad av macumba, en blandning av afrikansk religiositet och katolicism; de ber en bön vid havet till den Marialiknande vattengudinnan Iemanjá med votivgåvor samtidigt som de gör korstecknet. Skratt, allvar, gråt, våld och hunger - men mest en film om vänskap mellan utsatta barn.

Salka Valka

Betyg: 3 monument

Mellan Frälsningsarméns sånger, förböner och vittnesbörd och den socialistiska revolutionens paradis växer Salka Valka upp i en fattig fiskeby på norra Island. Det är 20-tal och affärsman Bogesen äger hela byn som vore han brukspatron. Som barn är Salka Valka självständig och fri, men hårt präglad av livets våld och övergrepp. Som ung kvinna bär hon friheten vidare, med djupare erfarenheter

Vackert foto av Sven Nykvist, fint skådespeleri, men ändå fattas den nerv som bär Halldór Laxness' roman. Klassmotsättningarna framgår inte lika tydligt och det politiska perspektivet är alltför nedtonat, vilket gör att byns liv aldrig blir på riktigt. Det är i motsättningarna den blir levande, i kampen för tillvaron, för mat på bordet och rätten att vara den du är. Jesu ord om att ”Jag är vinstocken” i Johannesevangeliet är viktiga, liksom Kommunistiska manifestets ord om ”av var och en efter förmåga”. 

De tre musketörerna - D'Artagnan

Betyg: 3 monument

En 1600-tals Western från Frankrike; hattarna, pistolerna, hästarna, kvinnorna, vänskapen - allt känns igen från Klippiga bergen. Men det utspelar sig i Frankrike och handlar om kampen mellan katoliker och protestanter, mellan kungamakt och kyrkans makt, mellan onda och goda, mellan de tre musketörerna plus D'Artagnan och kardinal Richelieu och hans mannar. 

Mycket svärdsfäktning, många strider och slagsmål i dunkelt ljus och en mycket bra intrig. Roligast är frågan som ställs till Atos (som har som sin käraste ägodel ett radband!): "Är ni protestant?" När han svarar jakande blir den automatiska följdfrågan: "Tror ni på Gud?" Men den kanske mest intressanta teologiska detaljen är att en biskop bär processionskorset vid kungens brors vigsel. Det är inte brukligt att en biskop gör det. Biskopen bär sin kräkla medan någon annan bär processionskorset. 

 

De tre musketörerna - Milady

Betyg: 2 monument

Fler vita hästar genom dimmig natt, fler fula hattar med fasanfjädrar, men inte bättre än den förra. Intrigen tätnar och vi får veta vem som är hjärnan bakom de ondsinta katolikerna, men det visste vi redan. Egentligen hade det räckt med en film och då med förkortade stridsscener - de är ganska intetsägande och svåra att följa då de dels utspelar sig i dunkelt ljus, dels är för snabbt klippta. Men det värsta är att kvinnorna går under medan männen applåderas. Märklig moral.

Det är fint när D'Artagnan ber vid ett hemmagjort altare som ser ut precis som sådana jag byggt på konfirmandläger. Roligast är när musketören Hannibal säger att han kommer från Ekvatorialgascogne.

Bästa filmer 2025

Filmstudierna har satt sin prägel på årets filmtittande, det är tydligt. Här är de tio filmer jag tyckt bäst om:

1. Röd hymn (1972)
2. Livets tåg (1998)
3. Ulysses (1967)
4. I sista minuten (1959)
5. Pansarkryssaren Potemkin (1925)
6. Den yttersta domen (1966)
7. Nouvelle vague - Den nya vågen (2025)
8. Natten i Varennes (1982)
9. Gå och se (1985)
10. Rosie the Riveter (1980)