Betyg: 3 monument
För att en film, eller bok, ska vara riktigt bra krävs det någon form av utveckling, att protagonisten förändras på något vis, att det som sker påverkar de medverkande. Ofta är det inte så och det blir ointressant. Här möter vi en mycket osympatisk konstnär, Erich, som mest missbrukar kvinnor och provocerar borgerligheten - en traditionell konstnärsroll. Det är svårt att känna med honom när han blir lämnad av den kvinna, Olga, han trots allt älskar och att han sjunker ner i självförakt är mest patetiskt. Men så möts de igen och den trevande kontakten förbyts till något annat när hon visar sig allvarligt sjuk och de sista dagarna på sjukhuset blir han den omhändertagande, kärleksfulle och förtvivlade. Det är fint att se.
Mycket 70-tal, grovt och osyldigt på samma gång. Mest lyser sjuttiotalet igenom när Erich cyklar mitt i gatan med Olga på pakethållaren och de fullkomligt struntar i trafiken och trafikreglerna - med den lätta musiken till blir det just så bekymmerslöst som det tidiga 70-talet gärna ville vara. Jesus och Lasaros är också med, den senare med likmaskar och just maskar tycks vara något regissören gillar. De återkommer i flera scener.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar