Jag vet att det saknas gråskala. Jag vet att det dryper av Amerikansk sentimentalitet. Men det är så oerhört skönt med en skildring av en god människa. Vi behöver det! Och jag tror att vi alla behöver påminnelsen om hur viktig varje människa är, hur livet skulle te sig väldigt annorlunda om bara en av oss aldrig funnits. Det är, som sagt sentimentalt, men fint gjort.
Intressant att inledningsscenen är en enda lång förbön, sedan kan vi lämna samtalet mellan Gud och änglarna utan teologisk kommentar. Det teologiska sker i vardagslivet, i de goda handlingarna, i insikten om varje människans värde och i konstaterandet att livet inte blir som vi tänkt det, men att det blir i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar