När man inte har lust att stämma in i hyllningskören är det svårt att skriva om en film som fått mycket uppmärksamhet och priser. Visst kan jag också se det estetiska i filmfotot och miljöerna (långt ifrån denna blötsnö-bild i närheten av Brennerpasset) och de goda skådespelarinsatserna. Men det är något mycket obehagligt som dröjer sig kvar och som på något sätt präglar hela min upplevelse av denna film. För mig är det en film om en sårad manlighet, vilket inte intresserar mig särskilt, och först när kvinnan låter mannen vara hjälte kan deras relation återgå till någon slags status quo.
Det pretentiösa slutet, som jag tolkar som en undergångsscen, gör inte filmen och dess relationer mer begripliga. För det är en film som handlar om relationer mellan människor, men med en sån iskyla och lavinfara att jag blir alldeles kall inombords. Ett enda ord på slutet väcker mitt hopp. Och kanske är det så den här filmen ska ses. Men i så fall är det mycket skrik för lite ull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar