Så vacker! Språket, fotot, skådespeleriet, stämningen där tiden tycks gå långsammare än idag. Den märkliga historien om hittebarnet Kaspar och hans möte med civilisationen i form av tysk artonhundratalssmåborgerlighet. Mycket kretsar kring språket, men än mer den grundläggande förståelsen av vad det innebär att vara människa.
Min tyska är så dålig att jag först inte begrep undertiteln - den var inte heller översatt. Så jag såg filmen utan att fundera över Guds agg mot mänskligheten. Men jag noterar så här efteråt att här finns ingen nåd. All omtanke har en baktanke. Kaspar är inte först och främst en människa utan ett fenomen, ett intressant studieobjekt, något som roar och oroar. Vi får aldrig någon förklaring till varför han lämnades eller växte upp i källarhålan och vi får ingen förklaring varför han dödas. Det behövs inte. Förklaringarna är ointressanta, det intressanta är hur vi möter varandra, den okände, den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar