Undergången

Betyg: 5 monument

Jag kan inte avgöra om det är fotot, skådespeleriet, själva dramatiken, eller det svåra med den blinda lydnaden gentemot en förlorad sak som gör den här filmen så bra. Det är oerhört nära, fängslande och förfärligt - bunkerns kvävande väggar skapar en känsla av kammarspel där bomberna och de ryska soldaternas frammarsch blir en sorts dov bakgrundmusik till rädslan och desperationen där innanför. Hur ska en agera i en auktoritär organisation när inte längre ledarens order är verklighetsförankrade? Det finns olika förhållningssätt, från den desparata fyllan till självmord, desertering och förtvivlad kamp mot tiden. Vart och ett av dessa skildrat så djupt in i personens egen kropp att konsekvensen blir en film om existensens grundvalar. Vad är det att vara människa?

Det är en i många stycken rent biblisk berättelse, dvs en berättelse om det svåra i att vara människa, om människans utsatthet och plats i världen i relation till Guds närvaro respektive frånvaro. Här i bunkerns kaklade gångar är Guds närvaro tydligast i just frånvaron av Gud.