The Harder They Fall

Betyg: 3 monument

Detta är en teologiskt  mycket problematisk film. Korset som i kristen tradition står för evangelium, nåd och förlåtelse blir här ett tecken på hämnd och arvssynd. Verkligen udda! Förutom detta och att i princip alla skådespelare är afroamerikaner är det en ordinär western med allt vad det innebär av tågrån, dueller, hästar, salooner, öppna vidder, hämnd, rättfärdighet och lömska skurkar. Det finns dock ett undantag från skådespelarcastingen; Maysville är en "vit stad" och det med råge, helvit vad gäller allt från arkitektur, gatläggning, hästar, kläder, människor, bankkontor precis allt är vitt. Bas Reeves, den förste svarte sheriffen väster om Mississippi, dyker upp i en betydelsefull biroll och filmen leker både med westerngenren och med sjuttiotalets blacksploitationfilmer. Det senare märks mest i den lite tjatiga jargongen.

Kyrkbyggnader spelar roll, liksom både äpplen och apelsiner (!). Annars är soundtracket absolut det bästa. Roligast är när en av revolvermännen citerar från den påhittade bibelboken "The Book of Clarence", som har fått sin egen filmatisering 2024 av samme regissör; Jeymes Samuel.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tillåter några onda varelser.  

Ninotchka

Betyg: 3 monument

 

Tre fåniga ryssar reser till Paris för att sälja konfiskerade juveler så att de får pengar till bröd åt det svältande folket. Men den grevinna som en gång ägde juvelerna är också i Paris och det trasslar till sig. Till detta en nyanländ politisk kommissarie (Greta Garbo) med uppdrag att hålla ett öga på affären. Denna kommissarie är till en början som en robot och bara intresserad av siffror och nyttigheter - sedan blir hon förälskad och en helt vanlig människa.

En ganska plump drift med sovjetiskt, stelbent tänkande, men ändå ett erkännande av det fattiga folkets rätt att föda massorna med överklassens konfiskerade rikedomar. Det roligaste är kommentaren att kapitalisterna "tjänar miljoner på sina förluster", både en sanning och en missupfattning. Det är också rart att Lenin ler på ett fotografi och att den förälskade borgerlige mannen plötsligt har Karl Marx Kapitalet på nattduksbordet. Till detta en jämförelse med David och Batseba i Andra Samuelsbokens elfte kapitel.

Anna Karenina

Betyg: 4 monument

Mycket snygg inledning när kameran zoomar ut längs med middagsbordet och det aldrig tar slut och sedan de ryska officerarnas hejdlösa supande. Elegantast är den nästan sömlösa övergången från manskören vid middagsbordet (märkligt nog på ryska) till nästa scen med sjungande kvinnoröster - sedan kommer supandet igång på allvar. Historien är bra, Tolstoj förstås, även om mycket ur ursprungsromanen är bortlämnat. Greta Garbo spelar den försmådda Anna Karenina och hennes förälskelse snyggt och utan stora gester - även om vi inte begriper Greve Vronskijs attraktionsförmåga. Hon slits mellan son och älskare och utgången är otäckt förutsedd redan första gången vi möter henne på perrongen i dimman.

En klassisk filmatisering av en klassisk roman där sympatierna ligger hos de ambivalenta kvinnorna och inte hos de hårda männen. Krocket spelas, ett äktenskap ingås i rysk ortodox tradition (med kronor som kysses i olika ordningar) och en pojke får "hela världen i gåva" (se bild).

Drottning Kristina

Betyg: 2 monument

Det är märligt hur Hollywood 1933 kunde beskriva Sverige som ett land som inte går att känna igen. Husen tycks vara från Schweiz, långt från små stugor, kungliga slottet någon sorts skotsk borg och landskapet ser mer ut som klippiga bergen än svenska berg och skogar. Och till detta en drottning Kristina som förvisso är intellektuell, men som inte visar någon som helst tillstymmelse till katolsk omvändelse - vilket ju var kanske den viktigaste anledningen till hennes abdikering. Istället är det kärlek och längtan efter personlig frihet som får henne att lämna tronen och landet. Nu stod inte katolska kyrkan särskilt högt i kurs i trettiotalets USA, så det är begripligt att den är utbytt mot personlig frihet, men som historisk film är det högst besynnerligt.

I övrigt mycket kulisser och ganska teatrala framträdanden där Greta Garbo lyser med sin androgyna framtoning. Roligast är förklaringen till varför Sverige inte är något kulturland: "Man kan inte sjunga serenader i snöstorm".

Atlantis inferno

Betyg. 1 monument

En forskargrupp har lokaliserat en kärnvapenbestyckad rysk ubåt utanför Miamis kust. När de bärgar ubåten bryter helvetet lös. Tsunamivågor vräker deras forskningsplattform över ända, all elektricitet och kommunikation slås ut och ett märkligt uppbåd av grymma typer dyker upp på gatorna. Men vi har också hjältar med oss, Mike och Washington - som är newborn muslim och kalla sig Mohamed - två vietnamveteraner (?) som kan slå ner vilken fiende som helst. Dessutom har vi en kärnenergiingenjör som kan laga trasiga elledningar och en ung, kvinnlig expert på förcolumbianskt språk. Att de grymma, punkiga typerna är kopplade till Atlantis förstår vi efterhand, men aldig hur. Just frågan Hur dyker hela tiden upp.

Det var ganska länge sedan jag såg en film som så saknar logik. Det är varken välspelat eller välgjort, men stundtals lite spännande. Det märkliga är att filmen är gjord 1983, men sägs utspelas 10 år i framiden. Varför det? Ett stillsamt korstecken hjälper föga, så vi får vara trygga med vår nyfrälsta muslimska vän.