King of Comedy

Betyg: 3 monument

Två udda människor möts i sitt extrema intresse för Jerry Langford, en komiker med egen TV-show. De stalkar honom, tar sig in på hans kontor, tvingar sig in i hans hus på landet. Det är inte psykiskt friskt och ganska obehagligt. Till slut kidnappar de honom för att den ene av dem ska få uppträda i hans show.

I grunden handlar det om kändisskap, den makt det ger och hur samhället bygger upp en skenvärld av kändisar - allt för att det går att sälja. Men jag är tveksam till berättelsen, särskilt till att vi får se den besatte Rupert Pupkin (Robert De Niro) uppträda som "The King of Comedy". Är hans show bra eller dålig? Det kan jag inte svara på, kanske är det meningen. Men det förtar delar av berättelsen. Jerry Lewis är dock mycket bra som den trista och ganska tråkiga komikern Jerry Langford, annars är storyn mest obehaglig. Robert De Niro spelar besatt med en övertygande pinsamhet som stundtals är plågsam. 

I sista minuten

Betyg: 5 monument

Taxi, tåg, buss - Roger Thornhill (Cary Grant) är mycket för kollektiva färdmedel. För all del han kör bil också, stupfull. Annars en snygg intrig med dolda identiteter, missuppfattningar som visar sig vara medvetna och en dödlig jakt över presidenthuvudena på Mount Rushmore. Kanske är det Hitchcocks bästa film. I vilket fall spännande och ytterst välgjord. 

Snyggast är FN-skrapans entré och Vandamms villa. Modern arkitektur när den är som bäst! Roligast är den något avmätta kommentaren: "Goodbye Mr Thornhill, wherever you are" och busshållplats Nr 41, mitt ute på prärien (se bilden). Förutom detta; onda spioner och grymma hejdukar, men det ges trots allt en välsignelse, bra så! 

Pansarkryssaren Potemkin

Betyg: 5 monument

Kraftiga linjer, skarpa skuggor, roterande maskindelar, ansikten i närbild, grova händer, smutsiga fötter och så dessa detaljer; ett krucifix som fastnat i golvet, ett värjfäset nervöst fingrat på, ett bröd, ett par glasögon, en barnvagn ... Och så masscenerna med människor överallt, i trappor, på gator, på kajer, i båtar, gående, springande, flyende ... Det är svårt att värja sig mot det suggestiva filmspråket, så det kan vara begripligt att filmen förbjöds att visas i länder som Storbritannien och Frankrike för risken att den skulle starta en revolution också där.

Det finaste är de sovande matroserna, både före och efter revolten. Nästan ömsint ligger de huller om buller i sovmattor, på golv, i soffor, i fåtöljer,  tätt tillsammans, åtskilda - alla lika trötta, alla lika skyddslösa. En stunds vila mitt i historiens virvelstorm.

Röd Hymn

Betyg: 5 monument

En stiliserad och koreograferad skildring av ett bonde- och lantarbetaruppror i Ungern under sent 1800-tal. Med kollektiva danser och arbetar- och folksånger gestaltas upproret och dess motstånd. Som en renlärig marxistisk historiebok, fast med vackra färger, fantastiskt foto, sommarhimlar, hästar och barn. De första soldaterna som ska slå ner upproret avväpnas, godsägaren besegras, kyrkan bränns, folket vinner mark - men till slut sätts legoknektarna in och massakern är ett faktum. Därpå följer avböner och arkebuseringar av de överlevande. Ändå höjs revolvern mot himlen, draperad i revolutionens röda band i slutscenen. Folket ska segra!

Det är vansinnigt snyggt med extremt genomarbetade scener, mättade sensommarfärger, långsamma rörelser, symbolhandlingar och sånger blandade med politiska tal. Filmen liknar inget annat jag sett. Bäst är den förbön de ber vid den egna gudstjänsten efter att de bränt herrarnas kyrka:

                                    Bevare oss från kål utan kött
                                    Bevare oss från sexton timmars arbete
                                    Bevare oss från trasiga kängor
                                    Bevare oss, Herre.
                                    Amen 

Atanarjuat: The Fast Runner

Betyg: 4 monument

En man springer naken över en oändlig vidd av snö och is medan tärnor skränar över honom. Fötterna blöder och han kan inte klara sig länge utan kläder i kylan ... Men innan vi kommit så långt får vi möta en ond demon som tar sin boning i några inuiter som sedan för ondskan vidare till sina barn och barnbarn. Ondskan hotar att slå sönder både familjeband och bygemenskap. Den kan bara besegras med schamanism och nåd. När mannen sprungit färdigt kan han återvända för att ta itu med demonen.

Det är den första spelfilm som helt gjorts på Inuktitut, ett inuitspråk som talas i norra Kanada. Utifrån en muntlig legend skildras ett drama i en tid då inuiterna levde helt på sina egna villkor. Fascinerande att se hur en igloo byggs och hur sälskinn bereds med hjälp av stenverktyg. Men det är ingen etnografisk berättelse utan en historia i sig själv om svek, förbannelse, svartsjuka, förlåtelse och kärlek. Musiken med trummor, flöjter, mungiga och körsång är helt kongenial med landskapets öde vidder och starka solljus.

Mannen med den gyllene armen

Betyg: 4 monument

Frankie kommer ut från fängelset fast besluten att inte gå tillbaka till sitt gamla liv, varken till heroinmissbruket eller det illegala kortspelandet. Istället vill han bli trummis i ett jazzband - han lärde sig spela trummor i fängelset. Men det är inte så enkelt att bryta med det gamla när dealaren ständigt lockar, spelstället erbjuder snabba pengar och hans hustru ställer krav. Trummorna är ju bara en dröm och till slut så pantsätter han dem; bara ett spel till, bara en sil till.

Det är en både romantisk och hård historia om lögner, människoförakt och missbrukets helvete. Frank Sinatra gör en trovärdig Frankie med vänliga ögon och tuffa abstinensbesvär, men Kim Novak äger filmen med sin svala skönhet - särskilt i slutscenen när hon bara med ett ögonbryns rörelse ändrar slutet från tveksamt till hoppfullt. Intressant är den på något vis gemensamma bönen mitt i abstinensens värsta plågor.

Citizen Kane

Betyg: 5 monument

Det är snyggt, fantastiskt snyggt, från fotovinklarna till skådespeleriet. Men snyggast är kanske hur filmen är uppbyggd. Vi får följa två män. Den ene är död och den andre vet vi inget om och vi får aldrig se hans ansikte. Den döde är Charles Foster Kane, mediemogul och den sjätte rikaste mannen i världen. Den osynlige är en tidningsreporter, Mr Thompson, som försöker ta reda på vem Kane var. Kanes liv berättas i tillbakablickar av några personer som stod honom nära under delar av hans liv, men den fråga som Thompson har med sig och som är hans utgångspunkt får han aldrig svar på. För "ingen människa kan reduceras till enbart ett ord". Genom att Thompson försöker ta reda på vad Kanes sista ord kan ha för mening får vi ett helt liv och en tid i USAs historia berättad för oss. På så vis blir det meningslösa meningsfullt.

Det handlar om politik, journalistik, korruption, egenkärlek, saknad, ensamhet och längtan. Samuel Taylor Coleridge citeras, 1 Mos 7:9 refereras och ett operaprogram omvandlas till en smällkaramell.