Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.

Wrath of Man

Betyg: 3 monument

En okänd man blir anställd som säkerhetsvakt på ett företag som ansarar för att transportera stora summor pengar genom Los Angeles. Vi får först bevitna ett våldsamt rån mot en av företagets bilar, sedan växlar secnen och den okände mannen söker jobb. På något sätt hänger det samman, men hur vet vi inte förrän mot slutet. I grunden en vardaglig skildring av ett farligt jobb, där nerverna ibland hamnar utanpå kroppen. Mycket jargong, mycket våld, mycket kroppar och en ganska bra story om hämnd. Jason Statham är bra som tystlåtet brittiskt kraftpaket, dock har Guy Ritchie gjort bättre filmer. 

Klimatförändringarna nämns i en bisats, de traumatiserade föreslås "gå till terapeuten och se till att vila" och Matt 14.26 citeras. Men det är orden ur 3 Mos 24:20 som bokstavstolkas: "bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand" (men det handlar här om lunga för lunga, mjälte för mjälte, hjärta för hjärta).

Orenda

Betyg: 4 monument

På en ö i den finska skärgården bor en äldre kvinnlig präst som är på väg bort från den kyrka som upptar sig mer med sina egna interna problem än människornas. Hos sig har hon en pojke som mest talar teologi och till ön kommer en kvinna vars man just begått självmord med ärendet att be den gamla prästen förrätta begravningen. Till detta drömmar, teologiska och existentiella samtal, gräl, litterära (Baudelaire, Dostojevskij) och filmiska (Bergman, Tarkovskij) referenser, uppgörelser, bikt och välsignelser. 

Det var länge sedan jag såg en film så genomsyrad av existentiell teologi. Det är välgjort, men ibland svårbegripligt - särskilt med alla symbolbilder som ständigt dyker upp: äpplen, ormar, palmblad, vindeltrappor, människor med funktionsvariation. Vackrast är ändå musiken; Bach, Händel ...

Mannen utan minne

Betyg: 5 monument

En man blir brutalt nedslagen i en park i Helsingfors, när han vaknar upp på sjukhuset vet han inte vem han är eller varifrån han kommer. Bland de utslagna och arbetslösa söker han sig ett nytt liv och möter kärleken. Banalt? Nej, men lågmält, finstämt och skildrat med stor värdighet. Till och med mannen som bor i en sopcontainer är först och främst människa. Det var länge sedan jag såg just en så m ä n n i s k o v ä r d i g film. 

Temat från Ariel är utvecklat och gjort mer till en berättelse en enbart ett skeende. Men även här är en av de roligaste kommentarerna när de räknar fel, denna gång på åttans gångertabell. Fin musik, en hyllning till Frälsningsarméns sociala arbete och till människan som sådan. Vi får vara med om en motsatt indrivning, en finurlig handstyrd dusch och en minimal potatisskörd. Vi blir dessutom påminda om Petrus förnekelse av Jesus, att Guds vägar är outgrundliga samt upplysta om att staten inte syndar!

Harakiri

Betyg: 4 monument

Japan, 1600-tal. När striderna mellan klanerna upphör lämnas samurajerna utan arbete och inkomst. Vanära och armod följer dem i freden spår. Då kan det rituella självmodet vara det enda som återstår. Men så enkelt är det inte. En samuraj som hotar med harakiri kan istället få en allmosa, eller till och med arbete. För klanernas rådmän är det besvärligt med utfattiga samurajer som hotar med självmord på deras domäner. Då beslutar de att sätta hårt mot hårt.

Det är en grym skildring av ära, manlighet och hierarkier. En ung människas förtvivlan blir till en grym lek för överheten. Mycket snyggt gjort, oerhört eleganta, avskalade interiörer, fantastisk musik av Takemitsu Toro och ett intressant manus som ifrågasätter äran och framhåller medlidandet. Två ensamstående pappor och en lekande morfar är kanske inte det vi väntar av Japanskt 1600-tal. Utan snarare Konfuciansk undervsining, buddism och bön till förfäderna, vilket vi också får del av. Just förfäderna är med på mer än ett sätt.

Falsk som vatten

Betyg: 2 monument

En manlig förläggare med äktenskapsprobelm söker tröst hos en debuterande kvinnlig poet. Samtidigt upplever hon sig förföljd och hennes tidigare vistelse på Beckomberga tycks tyda på mani och psykisk instabilitet. Men är det så? Ansiktet vi ser skymta då och då i de mörka fönsterrutorna, är det verkligt eller inbillat?

Det är en sorts relationsthriller som inte riktigt fungerar. Skådespeleriet övertygar inte (trots goda skådespelare; Örjan Ramberg, Marie Göransson, Malin Ek, Stellan Skarsgård, Lotta Ramel, Philip Zandén) och intrigen för påhittad och håller inte. Det intressanta är ändå att kvinnorna tar betydligt mer plats och driver handlingen medan männen mest är fåniga eller ointressanta. Roligast är förlagets tio-års fest med gräddan av Sveriges kulturelit som sig själva. Hög igenkänningsfaktor för mig som arbetat inom förlagsbranschen i Stockholm på 80-talet. Annars förs det ett resonemang kring huruvida äktenskapet är instiftat av Gud eller Emil Lövstedt (det är ju en film av Hasse Alfredsson!) och en modern version av 1917 års bibelöversättning av Romarbrevet 11:33.

Den förste riddaren

Betyg: 3 monument

I en påhittad, mytisk medeltid med armborstpistoler och fotboll uppvaktar Lancelot den sköna Guinevere som just ska gifta sig med Kung Arthur. Vänskap prövas, kvinnor rövas och strider utkämpas, stundtals som envig, stundtals med ryttarchocker. Det är välgjort, snyggt och relativt spännande. Men Julia Ormond som Guinevere skåpar ut både Richard Gere som Lancelot och Sean Connery som Arthur. Problemet är att det inte riktigt går att förstå vad hon ser hos dessa karlar - en förlorad far? en bror hon aldrig haft?

En film genomsyrad av kristendom; bön är viktigt, den bedjande ställer sina vädjande frågor till den korsfäste Kristus, Guds vilja är central och i slutscenen förvandlas alla svärd till kors, genom att de hålls med handtaget uppåt. Stilfullt. Men det intressantaste är Riddarnas kring runda bordet valspråk: "Tjänandet ger frihet" ord som ekar av luthersk 1900-talsteologi; att vara kristen är att vara till för andra, det är i tjänandet av varandra vi visar vår tillhörighet till Kristus och i den relationen ligger vår frihet.