Belägringen av Jadotville

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss mitt i Kongokrisen, i en liten FN-postering i utbrytarstaten Katanga. De irländska soldaterna är nyrekryterade och ingen har krigsefarenhet, men när katangamilisen förstärkt med franska och belgiska legosoldater plötsligt överfaller mitt under mässan försvarar de sig tappert. Utan att förlora en enda man håller de stånd mot en mer än tiodubbelt överlägsen fiende. Till slut måste de ge sig, efter sex dagars strider, då de inte får någon som helst stöd från FN-kommandot i Kongo, de har nämligen blivit brickor i det politiska spelet. När de släpps från militärfängelset en månad senare och kommer hem till Irland betraktas de som dåliga soldater och närapå landsförrädare. Först 2004 får de upprättelse, då är många av dem döda sedan länge.

En spännande skildring av ett komplicerat politiskt och militärt spel där hela världens fred stod och vägde. Filmen är en äreräddning av både de irländska soldaterna och FN-tanken (så viktig just nu!). Intressant är att Mikael Persbrandt här gör sin första roll som Dag Hammarskjöld, men bästa rolltolkningen gör Danny Sapani som Moise Tshombe. En annan intressant notering är att när soldaterna talar om flickor och längtar hem, handlar det om hur flickorna ser ut när de tar emot nattvarden i mässan. De är ju katoliker och mässan är det absolut centralaste för dem!

Ingen utväg

Betyg: 4 monument

Den Amerikanske utrikesministern råkar av misstag döda sin älskarinna och man uppfinner en rysk mullvad i Pentagon för att hålla ministern utanför skandalen. Politik, intrigmakeri, lögner, mord, makt och allt det vi just nu förknippar med Donald Trump förutses här redan 1987.

Kevin Costner spelar just så tråkigt som bara han kan, men när intrigen tätnar tätnar också hans spel. Det är bra gjort. 3 Mos 20:13 nämns i en bisats av CIA-chefen, I övrigt är Gene Hackman naturligtvis bra som försvarsminister med nerverna på utsidan, men bäst är ändå Will Patton som Scott Pritchard, hjärnan bakom det hela. Det börjar ganska tråkigt, långsamt och ointressant, men sedan drar det ihop sig och spänningen stiger till slutet som i sig är helt underbart.

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

Den svenska torpeden

Betyg: 3 monument

En film om en kvinna som har allt emot sig, sin familj, sin relation till sin son, ekonomin, sitt kön och till råga på allt får hon kriget emot sig. Ändå lyckas hon. Det är i grunden filmens ärende, en kvinnas kamp för det hon vill, för sin frihet. Synd bara att det inte riktigt gick till så i Sally Bauers verkliga liv. I de journalfilmer vi får se i filmens slutminuter ler hon och ser gladare ut än Josefin Neldén gör någon gång i hela filmen om henne. Det är lite synd att eländet blir så understruket och glädjen så liten. De ord som förekommer mest i filmens manus är "Okej" och "Förlåt", kanske hade det passat med några "Fantastiskt" och "Bra" istället. För hon är magnifik när hon simmar; ensam mot vågorna och hela stora havet.

Sally Bauer, den första skandinaven att simma över Engelska kanalen, simmade också över Kattegatt, Öresund och Ålands hav. Men vi får aldrig någon riktig förståelse för varför hon simmar. Vad driver henne (förutom pengabrist)? Den drivkraften hade kanske blivit en mer spännande film ...

Flickan är ett fynd

Betyg: 3 monument

En av de få filmer som regisserades av en kvinna, Ida Lupino, under amerikanskt femtiotal. Det börjar med att en mor berättar om sin dotter, Florence, sedan får vi möta dottern den blivande tennisstjärnan och vi förstår ganska snart att hennes framgång är moderns livsluft. Hon kräver att följa med sin dotter på alla turnéer och vid alla tävlingar och tillsammans med dotterns tränare planerar hon en ny framtid för sig själv. Tills Florence genomskådar henne och väljer att lägga av och tränaren söker efter en ny stjärna att träna upp.

Snygg skildring av relationen snäll flicka - krävande mamma och en intressant diskussion kring amatörism och professionalitet där risken är stor att hon hamnar i samma fälla som Gunder Hägg. Men också en berättelse om kvinnlig frigörelse. Finast är pappan som ganska klumpigt, men genuint visar Florence sin kärlek. Annars, mycket tennis!

 

Kin-Dza-Dza

Betyg: 4 monument

En sovjetisk byggnadsingenjör och en georgisk student råkar av misstag teleporteras från ett grått, socialrealistiskt Sovjet till planeten Pluk i solsystemet Kin-Dza-Dza. En sorts postapokalyptisk ökenplanet där allt vatten gått åt för att tillverka bränsle. De mäniskolika varelserna lever i ett strikt klass- eller kastsystem där den som har gulast byxor får högst ära. De har avancerade vapen, men inget ordentligt språk - de använder egentligen bara två ord som är likalydande där det ena, KOO betyder allt som är bra och det andra, KYOO, allt som är dåligt. Men de kan läsa tankar, så de behöver inte tala så mycket. När de möter någon med högre rang, måste de buga på ett högst löjligt sätt - samt säga koo. 

Det är melankoliskt, märkligt och smått bisarrt - som Mad Max-filmerna, men utan våld och spelade i ultrarapid. Mycket lite händer, de köpslår och luras och måste hela tiden förstå vem som är högst i status. Den högsta valutan på Pluk är tändstickor, vilket jordborna har gått om. En mycket udda upplevelse av filosofisk, sovjetisk cyberpunk som på ett stillsamt och effektivt sätt kritiserar både kapitalismens köpslående och sovjethierarkin. Liknar inget annat jag sett förut!

Blinkande lyktor

Betyg: 2 monument

Kanske var det roligt vid millenieskiftet, då filmen är gjord, men jag vet inte. Just komedivåld är inte särskilt kul, inte fånig dansk manlighet heller. Fyra smågangstrar och barndomskamrater flyr med en väska full av pengar till Barcelona. Men de kommer inte längre än till en förfallen krog i södra Danmark som de långsamt renoverar till en gemytlig dansk kro. Under tiden slåss de, skjuter på allt och alla, gråter, ser på samtliga avsnit av Matador och försöker hålla sig undan den något större gangstern som vill ha väskan med pengarna.

Fånigt, våldsamt och smått absurdt. Märkligast är deras barndomshistorier som skildras i förklarat sommarljus - alla koncentrerade kring ett eller flera runda fönster!? Och bäst är scenen när de i samma sommarljus möts för första gången på järnvägsstationen i den lilla gemytliga danska småstad där de alla växt upp. Manlighet, danskhet, våldskultur ... det är nog vad filmen vill driva med, men det blir inte så roligt. Det enda genuint roliga är när de förväxlar Tove Ditlevsen med Ove Ditlevsen (den store danske poeten!).