Better Man

Betyg: 4 monument

Ibland kan filmer förvåna. Jag väntade mig inget särskilt av denna film och Robbie Williams har jag aldrig lyssnat på. Men den här filmen grep mig redan från början. Jag tror det är det märkliga och geniala greppet att låta huvudpersonen vara en chimpans hela filmen igenom. En chimpans med en människas kroppskonstitution. Ingen i filmen kommenterar detta och det gör inte vi som publik heller efter ett tag. Men utanförskapet blir tydliggjort. Filmen är i sin helhet en predikan utifrån Jesu ord i Mateusevangeliet om "vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" (Matt 16:26). Robbie slår igenom som femtonåring i pojkbandet Take That och är en narkotikaberoende alkoholist innan han fyllt tjugo - dessutom lider han av psykisk ohälsa och dålig sjävkänsla. Men han är världskänd!

Det är en otäck resa vi får följa med på, snyggt filmad när allt bara snurrar och han spelar för ständigt större publik medan ångesten dryper och pillerna, spriten och kokainet knappt hjälper. Till slut brakar han ihop, är beredd att ta sitt liv, men räddas och hamnar på avgiftning i ett AA-sammanhang. Vägen därifrån är kantad av hårt försoningsarbete för att möta alla de han sårat, läka de relationer han förstört. Det är fint skildrat, lite tårdrypande på slutet, men det är ok. Jag köper det, men jag är fortfarande inte intresserad av hans musik. Bäst är när han kollar på TV med sin döda farmor.

Amarcord

3 monument

Ett barnsdomsminne, eller snarare flera minnen löst sammansatta under ett års tid i den lilla staden vid havet. Här lever några skolpojkar ett i grunden bekymmerslöst liv, där det stora problemet är hur de ska kunna träffa några flickor. Flickorna blir bara fantasier i de barnsliga pojkarnas gruppterapeutiska lekar. Dock är skådespelarna alldeles för gamla för att spela så barnsligt så de är knappast trovärdiga. Annars är det en fin skildring av en skoltid med excentriska lärare, obegripliga föräldrar, gryende fascism och en sorts lägtan efter något annat.

Intressantast är fadern Aurelio, en kolerisk hustyrann som filmen igenom är den ende som faktiskt inte bara följer med strömmen. Han vägrar gå på fascistmötet (och får därför stryk) utan att vara vare sig kommunist eler anarkist och han gör inte korstecknet när det förväntas att alla ska göra det. Han blir en sorts humanist i ett auktoritärt sammanhang mitt i de egna löjligt auktoritära försöken att styra sin familj.

Akira

4 monument 

Det är våldsamt, dystopiskt och väldigt, väldigt välgjort. Tokyo förstördes i det tredje världskriget 1988 och nu i framtidens 2019 (!) är Neo-Tokyo uppbyggt igen. Men den kraft som förstörde staden då finns dold i djupa schakt långt under jorden. Dit har bara några få vetenskapsmän och en fascistisk överste tillgång. Men av en slump blir ett tonårigt motorcykelgäng indraget i kraften. En kraft som inte kan stoppas och som bryter ner och förstör mer och mer av staden. Allt exploderar, alt står i lågor, allt rasar samman.

Det handlar om människan, tekniken och Gud. Vem har ansvar? Vem kan kontrollera själva livskraften, som då och då bryter igenom allt annat. Kraften är lika mycket destruktiv som produktiv - det vet vi. Det spännande här är att tanken på Gud som en destruktiv kraft blir politiskt intressant, utifrån hur det evangelikala Amerika tar ställning för destruktiva krafter.

Tampopo

Betyg: 4 monument

Maten står i centrum. Mat, matlagning, ätande och njutning. Två lastbilschaufförer stannar till vid en ramen-restaurang. Regnet öser ner och maten är så där... Men de blir kvar och bestämmer sig för att hjälpa kvinnan som har stället att bli en bättre ramenkock. Det kräver hård träning och en hel del utmaningar, vilket i sin tur kräver specialister. Dessa plockas från olika delar av samhället, det är deras kunskap i hur en perfekt ramen ska vara som kvalificerar dem. Samtidigt får vi följa en rad personer som på olika sätt njuter av mat; en gangster, en underhuggare till en businessman, en döende kvinna, en åldrad man, flera hemlösa. Dessa scener avlöser varandra och går in i huvudhandlingen på ett mycket elegant sätt.

Filmen presenteras som en "ramen-Western", med samma upplägg som en Westernfilm, men där de istället för dueller i gryningen, äter ramen på varandras krogar. Det är snyggt och stundtals väldigt roligt: Bäst är när vi får lära oss att äta ramen på rätt sätt, genom att bli vän och visa uppskattning gentemot maten (inte kocken!) och när de unga japanska damerna ska lära sig äta på europesikt vis, spagetti vongole, utan att sörpla. Det kan de inte! Bibelordet får bli: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud." (Pred 3:13).

Nyckeln till frihet

Betyg: 4 monument

Framröstad som världen bästa film på IMDb, men det håller jag inte med om. En bra berättelse dock (efter en novell av Stephen King) och välspelat, särskilt Morgan Freeman som Red. Men på det hela taget lite för romantisk kring fängelselivet. En ung bankman döms till dubbbel livstid för två mord som vi inte riktigt vet om han begått och filmen igenom får vi följa hans tjugo år i fängelse. Vi är med om plågor och segrar, vänskap och fiendskap, våld och död - hela tiden med kamraten Red strax vid sidan av. Just deras vänskap är filmens behållning. Vackert skildrad, men också den överdrivet romantisk.

Intressantast är den djupt troende fängelsedirektören som säger: "Lämna er själ till Jesus, för er kropp tillhör från med nu mig" och sedan blundar för alla grova våldshandlingar vakterna begår. I ett samtal om bibelord blir Markus 13:35 viktigt - om att hålla sig vaken och vara beredd inför Herrens återkomst. Ett hot, eller ett hopp? Det beror på vem du är.

Mannen från Rio

Betyg: 4 monument

En föregångare till Indiana Jones, men med fransk esprit och klass. Adrien (Jean Paul Belmondo), är på permission från militärtjänsten när hans flickvän kidnappas och flygs i drogat tillstånd till Brasilien. Hon vet nämligen var den tredje ledtråden finns som leder till en stor skatt i Amazonas djungler. Efter att ha jagat efter kidnapparna med bil, springandes, på cykel, simmandes och i flygplan kan ha till slut nå sin älskade, men då börjar det bli tid för honom att ställa in sig efter permissionen på luckan igen hemma i Frankrike. Samtidigt som de närmar sig skatten.

Det är frejdigt berättat; roligt, snabbt och elegant. Mycket äventyr, många slagsmål, flera lömska skurkar, men också oväntade vänner. Slutet är helt underbart med moderniteten som bryter igenom och kanske är gudarnas förbannelse inget annat än just det moderna. Snyggast är när Jean Paul Belmondo cyklar genom det halvfärdigbyggda Brasilia (se bilden).

Atlantic City

Betyg: 2 monument

Allt är i förändring. Det gamla är snart bortglömt. Staden består av rivningstomter, rivningshus eller hus som håller på att rivas under filmens gång. Sällan har väl förändring så tydligt markerats. Här finns en vardaglig stämning som är bra, men personerna är varken trovärdiga eller övertygande och storyn ganska konstruerad. En smådilare snor åt sig en sändning kokain som efter hans död hamnar hos en äldre före detta gangsterspringpojke som ser sitt livs chans att bli lite berömd. Fånigt och ganska gubbsjukt med en relativt ung Susan Sarandon som faller för denne åldrade gangster. Allt medan nya kasinon byggs i den lilla staden vid atlantkusten där hasardspel tilläts 1978 och sedan dess har varit en metropol för just kasinon.

Det handlar om åldrande, om eftermäle och om klass i en sorts orealistisk realism. Reinkarnation diskuteras med en sorts ironiskt allvar. Annars dricks det mycket vin till lunch och vi får lära oss hur du får bort fisklukt från huden. Roligast är den helt utflippade hippielillasystern som flyger utan säkerhetsbälte för "hon tror inte på tyngdkraften". Något som kunde sägas av någon tillträdande amerikansk minister i dag.