Djungelpatrullen

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering genom en tydlig filmstudiodjungel, sedan följer ett kammardrama med en pluton britter någonstans i den Malaysiska djungeln ute på ett hemligt uppdrag de inte riktigt begriper. Stämningen är hård och spänd, de är rädda, men låtsas inte om det. Istället brister de ut i gruff och bråk om härkomst och kyrkotillhörighet (!) - de kommer från hela Storbrittanien; Wales, Skotttland, Nordirland och London. Över dem svävar den militära hierarkin som en kvarnsten (kan en sådan sväva?), den finns där hela tiden, men i stunden kan de överse med den. Det händer mycket lite tills de lyckas ta en japansk soldat som fånge. Då vänder hela filmen, den onde blir god, den gode blir ond. I fråga om mänsklighet hjälper varken utbildning eller hög rank. 

Det är ett elegant manus (en pjäs från början), med sin tvära vändning och sitt bittra slut. Elegantast är rättegångsscenen och försvaret av den japanske fången. Här hänvisas också till Génèvekonventionen medans Jesu ord ur Bergspredikan om att älska dina fiender (Matt 5:44) förkastas: "Om du älskar din fiende slutar du med en bajonett i ryggen."

Hell or High Water

Betyg: 4 monument

Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.

Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".

Sound of Music

Betyg: 5 monument

En klassisk musikalfilm som dock innehåller en hel del snygga kontraster och inte bara sockersöta melodier: inledningens inflygning över Alperna där det är grått, hårt berg och moln tills vi kommer till dalen där Maria sjunger och solen bryter fram, det blir grönt och fågelsången hörs - sedan hennes sång. Så tydligt kontrasten mellan en hotfull omvärld (det är 1930-tal) och den, än så länge, trygga hembygden. Men här ställs också nationen mot natonalsocialismen, frihet mot tvång, lek mot disciplin och kreativitet mot förtvivlan. Sedd så blir det en politiskt film. Men vi kan också se den teologiskt som en berättelse om gudsförtröstan och kallelse - i synnerhet kallelsen ut i världen eller in i klostret, med en klok abedissa som vägleder oss och avslutar med att ge de som ska fly över bergen bibelordet från Psaltarens 121:a psalm: "Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord" (Ps 121:1-2). Eller så sjunger vi helt enkelt med i sångerna, hänger oss åt spänningen och ser en snyggt gjord sextiotalsfilm. Nog så bra!

Svårast är ändå idylliseringen av flyktingar som tar sig över gränsen/bergen (bilden).

De omutbara

4 monument

Lite för präktigt, annars en lysande film. Välspelad och spännande om de federala myndigheternas strid mot Al Capone i trettiotalets Chicago och hur han mutar alla: polis, stadsfullmäktige, domare, jury, pressen - men när "De omutbara" dyker upp i form av en utifrån kommande byråkrat med sina tre kamrater, en revisor, en polisrekryt och en överårig polisman blir tonen en annan. 

Det är framförallt väldigt bra skådespeleri - Rorbert De Niro är lysande som en arrogant och nervig Al Capone och Kevin Costner är förvånansvärt bra som den tillknäppte Eliot Ness. Men berättelsen är lite som en saga, där de onda förlorar och de goda vinner. Men som i alla sagor finns här en sensmoral - de goda vinner för att de tar över de ondas sätt att verka. Nog så intressant. Vi får veta att Judas Taddaios är de hopplösas och polisernas särskilda helgon och vi får vara med vid en vardagliga aftonbön. Bäst är nog barnvagnsscenen mot slutet, lånad från "Pansarkryssaren Potemkin", men inte fullt så dramatisk.

Den gode, den onde, den fule

Betyg: 4 monument

Det börjar fantastiskt redan i inledningstexterna med Ennio Morricones musik. Sedan blir det teatralt med stora vyer omväxlande med extrema närbilder på ansikten, ögon, munnar, fingrar, revolvrar och tystnad. Inget sägs under de första tio minuterna. Sedan börjar historien leva sitt eget liv. Under pågående inbördeskrig rör sig tre män tvärs över fiendelinjerna, ibland är de sydstatare, ibland nordstatare, ibland fångar, ibland soldater - men hela tiden på väg mot en hägrande skatt som är nedgrävd på en kyrkogård. En av dem vet vilken kyrkogård, den andra vet vilken grav, den tredje anar vad de andra vet.

Cigarrerna är viktiga, de dyker upp i utslocknade lägereldar och mungipor - ständigt nerbrunna och upptuggade. För den fule med sin mexikanska (och därmed katolska) bakgrund är korstecknet nödvändigt, liksom den bön han ber inför den korsfästa frälsaren innan han gör upp med sin bror, den snygge priorn på klostret i öknen. Deras uppgörelse slutar med att prästbrodern ber sin banditbror om förlåtelse - en elegant knorr! Annars nämns Judas död och den påstådda storm som blåste upp då. Snyggast är alla gånger den fules rosa parasoll och att nordstatarnas uniformer färgas grå av vägdammet.

Cruella

Betyg: 3 monument

I kristen humanistisk tradition har det varit viktigt att den som betraktas som brottsling också ska behandlas som en människa, för ingen människa är enbart ond av sig själv. Det gör att även brottslingar och de som betraktas som onda personer behöver få sin historia berättad. Så är fallet här när Cruella Devill berättar sin historia om sorg, förlust och varför hon hatar dalmatinerhundar. 

Det är snyggt gjort, i synerhet kostymerna, och skådespelarinsatserna är goda - särskilt Emma Thompson som Baronessan (bilden). Vi får följa ett fingerat modehus i London, dess uppgång och fall samtidigt som den föräldralösa flickan Estella förvandlas till Cruella. Lite väl lättköpt dock. Bäst är soundtracket.

Bernard och Bianca

Betyg: 4 monument

Det börjar snyggt med musik och bild till de inledande texterna - sedan följer just musik och bild varandra väldigt elegant filmen igenom. En liten flicka hålls som slavarbetare i Djävulsbukten i den Amerikanska södern. Hennes nödrop (flaskpost) når mössens internationella räddningskår som håller möte i FN-skrapans källare och två agenter sänds till hennes hjälp. Men vad kan då två små möss göra? Jo, de kan göra storverk då de samarbetar med andra små och större djur: katter, albatrosser, trollsländor, sumpråttor, sorkar, sköldpaddor med mera. Allt i ett fartfyllt och vältecknat äventyr.

Tro och hopp är grundpelarna för räddningsaktionen. Kanske är det det som menas med att "ha en bön i fickan" som de sjunger om i en av scenerna. Bön kan ju just vara kombinationen av tro och hopp. Bäst är att flickan inte alls är särskilt ängslig av sig och så de grymma alligatorerna Brutus och Nero, särskilt när de spelar på den orgel där Bernard och BIanca gömmer sig; spänning, komik och animation i skön förening. Men roligast är trots allt att trollsländan som mest fungerar som utombordsmotor heter Evinrude.