Det sista äventyret

Betyg: 3 monument 

Det börjar med att en ung man söker sig bort från auktoriteter (militären, föräldrar) för att själv bli en (vikarierande gymnasielärare). I och med det sviker han fästmön för en ung gymnasist som han dessutom är lärare till. Det är i sig inga problem. Vi befinner oss i tidigt sjuttiotal och moralen tillåter relationer mellan lärare och elever, men det gör något med honom när svartsjukan drabbar. Sedan vänder filmen helt och vi befinner oss på ett mentalsjukhus där den unge mannen läggs in - också detta doftande av sjuttiotal med kompisläkare och sjuksköterskor i batikblusar. Men nu mörknar bilden och själva existensen, livet står på spel. Det sista äventyret visar sig inte alls handla om förbjudna relationer och hemlig kärlek utan om frihet och mod att leva, eller inte leva. I det ljuset blir den sista repliken fullkomligt glasklar. Livet kräver mer än att putsa glasögonen!

Bäst är Tomas Bolme som psykiater i jeans och T-shirt. Märkligast är fixeringen vid glasögonen och synfelet: det ständiga putsandet av glasögonen, attacken mot en optikbutik, och besattheten av att inte kunna se - att leva i "det eviga mörkret".