Final Portrait

Betyg: 3 monument

Paris, sextiotal. Alberto Giacometti målar ett av sina sista porträtt i den nergångna, kalla ateljén där han bor med hustrun en trappa upp. Modellen är den amerikanske författaren James Lord och sittningen ska bara ta ett par timmar - men det blir inte så. Arton dagar senare står James Lord inte ut längre utan tvingar Giacometti att avsluta, när han för hundrade gången börjar om igen från början - allt utom näsan behöver göras om. Poträttet är berömt och lika berömda är James Lords dagboksanteckningar från sittningarna. Dessa har nu blivit film. En film om att vara i konstens våld och om avbildningens omöjlighet. Tyvärr blir det för excentriskt och kärlekshistorien har inget med boken att göra - boken är mycket bättre än så. Men Geoffrey Rush är suverän som den kedjerökande Giacometti.

Egentligen står skapande- eller skapelseprocessen i centrum, där konstnären likt Gud gör om, förkastar och skapar nytt. Dock finns här inget löfte om att inte göra om allt från början - som det Gud ger till Noa i 1 Mos 9:13. Konstnären är således inte Gud utan tar sig friheten att utplåna allt och börja om på nytt.