Hembränning, gangstervåld, korruption och kampen mellan stad och land. Sällan har ordet ”bonnläpp” förekommit så mycket i en film. Det blir till slut en sorts stereotyper av dem alla: den onde snobben från stan, den velige sheriffen, den hårde men tystlåtne storebrodern, den försupne mellanbrodern, den ambitiöse men rätt misslyckade lillebrodern, den hårt hållna prästdottern, den före detta prostituerade, det handikappade snillet - och det är när han blir dödad, den svagaste av dem, som filmen vänder och bonnläpparna ger igen.
Syskonrelationen står i centrum och förblir så filmen igenom. Det är fint på något sätt. Annars är det väldigt mycket brännvin i glasburkar, grovt våld och en udda scen hämtad från Johannesevangeliet då Jesus tvättar lärjungarnas fötter: Joh 13.
Bäst är ändå soundtracket och då främst de bägge coverversionerna av Lou Reeds ”White Light/White Heat”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar