Philippe är helt upptagen av sin teori om att månlandningen har sin grund i det moderna samhällets narcicism även om ingen annan tycks dela den uppfattningen. Detta - och en hel del annat - gör Philippe till kanske den ensammaste människan i Quebec. Om han också är den största eller minsta människan går inte att avgöra, men filmen handlar mycket om mänsklig storhet gentemot mänsklig småaktighet. Det är mycket annat som inte heller går att bestämma, är det en tvättmaskin eller en månraket? Är det en guldfisskål eller en stjärnhimmel?
Det kunde ha blivit en fin film om "hur man kombinerar det oändligt banala med det oändligt betydelsefulla" (citat ur filmen), men det fungerar inte. Jag tror det beror på Philippe (spelad av regissören Robert Lepage som också skrivit manus). Han övertygar inte på något vis åt något håll, han är och förblir förvånansvärt ointressant - och jag tror inte att det är meningen. Då allt kretsar kring honom blir allt det andra också ointressant och till slut tråkigt. Synd, för här finns en del snygga kameraövergångar, en i sig fascinerande fascination för månraketer och några snygga glimtar från sextiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar