Psalm 21

Betyg: 3 monument

Filmiskt är det kanske inte så lyckat, stolpig dialog, för mycket otäcka ansikten i mörkret och ödesmättad norrländsk landsbygd. Men teologiskt är filmen intressant. Här möts vad man lite vulgärt kallar en nytestamentlig och gammaltestamentlig gudssyn. Gud som kärleken eller Gud som hämnden. Det märkliga är att de möts i form av två Psaltarpsalmer: Ps 21 och Ps 65, vilket ju innebär att det inte alls handlar om en ny- respektive gammaltestamentlig motsättning, utan en motsättning i bilden av Gud sådan hen framställs i Bibeln överhuvudtaget.

Sedan kan en teolog ju glädjas åt en film där predikan så tydligt står i centrum, och en får väl ha överseende med att prästen lämnar ifrån sig fel symbol på prediksstolen i slutscenen - den lilla plastbiten som vi kallar prästkrage har ingen symbolisk tyngd, han skulle ha lagt ifrån sig stolan.

Det är en otäck film, men Henriks demoner är inte alls så otäcka som verkligheten. Det gör filmen i viss mån otäckare, men viktigare.