Den fantastiska resan

Betyg: 4 monument 

Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtdigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.

I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system  tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med. 

Wonderwall

Betyg: 2 monument

En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies. 

Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.

Ett annat land

Betyg: 3 monument 

En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia. 

En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.

Jack

Betyg: 3 monument

Mycket tidskänsla, men tyvärr alltför polerad. Visst minns vi sjuttiotalet, men så rena i håret var vi inte och inte så välstrukna och framförallt var knarkarkvartarna inte så mysigt möblerade. Bäst är de första tio minuterna där Jack presenteras i en rad snabba scener och vi får veta allt vi behöver veta om relationer till flickor, föräldrar, kamrater, droganvändning, inställningen till arbete, livsambition och allmän syn på livet. Snyggt gjort. Sedan försöker han skriva, träffar flickor, hänger med polarna, dricker öl, vin, sprit, röker hasch och kopiösa mängder cigaretter, talar stort om livet, gör slut, blir dumpad, arbetar, blir vräkt och försöker förgäves rädda en flicka från att gå under. Gänget splittras, ambitionerna och livet tar ut sitt; en ska till Paris och måla, en är död, en ska med sin kamera till Kina med Transsibiriska järnvägen och Jack cyklar ensam på Strandvägen genom ett höstligt Stockholm. Han vinglar och kör mot rött men han är på väg någonstans!

Filmen, liksom nog också romanen, är en del av det som vanligtvis kallas den svenska sekulariseringen. Kyrkan, präster, bibelcitat förekommer inte alls. Bara fem år tidigare hade det funnits referenser till religion, men nu 1977 är det slut med det. Bäst är hur som helst den 24:årige Kjell Bergquist som Harald med yvig kalufs, ett skratt mot världens elände och olycklig innerst inne.

Pamfir

Betyg: 3 monument

Mycket lera, en del varmrökta cigaretter, en brinnande frikyrka och samtal om Guds närvaro i livets svåraste skeenden. Men egentligen en film om hemkomst och hemmahörighet. Pamfir hör inte längre hemma i byn han kommer från då han har arbetat utomlands som gästarbetare. Väl tillbaka i byn har han bara sin styrka och sina händer att ty sig till. För sin son vill han annat, att han ska studera, bli något, komma bort från byns inskränkthet. Men det behövs pengar och han försöker sig på en sista smuggelresa över den rumänska gränsen. Det skulle han inte gjort. Byns starke man har monopol på smugglingen och tolererar ingen konkurrens. 

Det börjar i en sorts lite grovt absurd berättelse, men slutar i nattsvart tragedi. Våldet, människans rädsla och småaktighet regerar, men kanske finns det någon sorts hopp i sonens uppsträckta armar inför gränsvakterna i slutscenen. En sorts hemomst? Det slutar där. Tvärt.

Polishämnaren/The Big Heat

Betyg: 5 monument

I Första Mosebok 18 resonerar Abraham med Gud om Sodoms öde och lyckas övertyga Gud att om det så bara finns tio rättfärdiga ska staden sparas från Guds vrede. Dave Bannion (Glenn Ford) är en av dessa tio i en korrumperad poliskår i en korrumperad stad styrd av korrumperade politiker. När han försöker nysta i korruptionen drabbas han av de mäktigas vrede och han drabbas hårt, mycket hårt.

En mycket bra historia om ryggradslösa polischefer, grymma gangsters, vackra kvinnor med råg i ryggen och en rättfärdig polis. Snyggast är Dave Bannions hustru Katie (Jocelyn Brando) när hon smuttar på hans drink i förbifarten och tar ett bloss på hans cigarett mitt i ett samtal, samtidigt som vi inte ser något annat än en devot hemmafru. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

The Odyssey

Betyg: 4 monument

Svepande kamera över oändliga stränder, ensamma män i stora landskap, ljud som understryker våldets destruktivitet, snygga kostymer i en storartad berättelse om hjältens dåliga samvete, väntans plåga och hämndens bittra smak. Tyvärr med ett slut som är en kopia av Sagan om Konungens återkomst när alverna lämnar världen.

Visst hade det kunnat bli en kalkon med gravallvarliga män i kortkort och hjälm som talar om livets tillkortakommanden och krigets meningslöshet medan de bränner och plundrar. Men så blir det inte. Istället är det en film om det öppna samhällets sönderfall och egennyttans förbannelse - en film som utspelar sig under bronsåldern men skildrar vår tid. Välgjord och välspelad. Det grekiska begreppet xenia, som här kallas Zeus lag, står i centrum, en tanke som också dyker upp i Bibeln: Hebréerbrevet 13:2. Civilisationens undergång beror på att människorna våldfört sig på denna regel. Så tydligt också idag! 

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.

The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikeran nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

The Big Boss

Betyg: 3 monument

En ung kines (Bruce Lee) kommer till sina släktingar i Thailand där de alla arbetar på en primitiv fabrik som tillverkar is. Vad det inte vet är att isblocken fungerar som narkotikabehållare vilket gör både platschefen och "The Big Boss" välbärgade. När några av kusinerna kommer smugglingen på spåren försvinner de och när fler och fler försvinner ur den stora kusinskaran anas oråd och Bruce Lee måste bryta löftet han givit sin morbror om att inte mer slåss. Vilket han sedan gör med bravur. Till en början är det mest slagsmål som en sorts uppvisning, men mot slutet kommer knivarna fram och då blir det blodigt allvar, mycket blodigt allvar.

Ruskigt dåligt skådespeleri med en stolpig dialog, illa dubbad från mandarin (eller möjligen katonesiska). Men slagsmålen är fantastiska, rena dödsbaletten med snurrande kroppar, flygande hopp, himmelssparkar och stenhårda karateslag. Grunden är det brutna löftet som blir värre av att han luras att svika sina vänner. Med konfucianismens betoning av etiken är det ett svårt brott enligt kinesisk tradition och därför tar han frivilligt sitt straff i slutscenen.

Roligast är att det stora slagsmålet på fabriken beskrivs som "industrial unrest". 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Streetfighter

Betyg: 3 monument

Snygg inledning; ett godståg rullar in, en sliten man hoppar ur en av vagnarna medan en sorgsen countrymelodi spelas. Det är inte bara hans stora keps som berättar om trettiotal och depression. Mannen från godståget, Charles Bronson, kallar sig Chaney och behöver pengar. Det visar sig att han är en enastående fighter i de illegala slagsmålen som ordnas i de mer ljusskygga delarna av staden. Desperata män slåss med livet som insats för en handfull dollar, medan de välklädda arangörerna går oskadda ur striderna. Då blir Chaney's managers krav på att han ska ha mer av vinsten än Chaney för han "tar alla risker", en slag i ansiktet på Charles Bronson som bara ser på honom utan att röra en min, reser sig och går. Så avslöjar sig kapitalismen! Och det är inte enda gången i filmen Charles Bronson reser sig och går utan ett ord, överhuvudtaget säger han knappt något, men slåss desto mer. Kanske är filmens motto: människan kan inte köpas för pengar, eller snarare Charles Bronson kan inte köpas för pengar.

Roligast är den försupne, opieberoende "läkaren" Poe, som intresserar sig för "jämförande religionsstudier" och därför går på gudstjänst i en svart pingstförsamling. 

 

Their Finest Hour

Betyg: 2 monument

En film om film, men inte vilken film som helst utan om de propagandafilmer som gjordes under kriget för att stärka moralen på hemmafronten. En ung kvinna anställs som manusförfattare i en produktion styrd av försvarsdepartementet och politiska hänsyn. Temat är intressant, men filmen ointressant. Skådespelet är teatralt, kostymer, rekvisita, kulisser - allt påminner mer om teater än om film. Och ganska tråkig teater. Det enda som bryter av är Bill Nighy, men han blir lite tröttsam när han ständigt spelar sin enda roll. 

Här finns en filmfilosofisk tanke om att film, till skillnad från livet, har en mening. Men vilken meningen är i denna film är lite svårt att förstå. Allt utspelar sig under Blitzenbombningarna där död och förödelse kan komma när som helst, ändå, eller trots det, blir Paulus ord i Första Korinthierbrevet aktuella: "Död, var är din seger? Dör, var är din udd?" (1 Kor 15:55).

Märkligast är att den eländiga porpagandafilm de gör går hem hos publiken. 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.