The Blood of Jesus

Betyg: 3 monument

En av de få "race films" som regisserats av en afroamerikansk regissör; Spencer Williams Jr, som också spelar den manliga huvudrollen Ras. Race films producerades med enkla medel för en segregerad svart publik mellan 1915 - 1950. Alla skådespelare var afroamerikaner och temana var anpassade för publiken. Här handlar det om en lantlig bygemenskap där alla utom Ras är egagerade i baptistförsamlingen. När han av misstag vådaskjuter sin nyblivna hustru, Martha, kommer grannarna och sjunger och ber runt hennes bädd. De lämnar henne i tron att hon är död och Ras sitter gråtande vid fönstret. Då visar sig en ängel och berättar att kulan som gick genom hennes kropp också gick genom Jesus kropp i bilden på väggen. Marthas själ söker sig sedan förbi djävulens lister och lockelser tillbaka till livet och den överlycklige Ras. 

Fantastisk musik, enbart sprirituals och orgelmusik - utom när djävulen visar sig för då blir det jazz! En av de frommaste filmer jag sett utan att vara varken sliskig eller förljugen. Det vi ser är en ärlig förtröstan på Gud och hans verk. Kanske inte världens bästa skådespeleri, men Djävulen är bra och Martha är trovärdig i sin fromma naivitet.

Goldfinger

Betyg: 2 monument

Jag tänkte mig att gamla James Bond-filmer åldrades med värdighet, men så är icke fallet. Tyvärr. Det går för trögt, är för stolpig dialog och Sean Connery tycks inte riktigt veta vart han ska. Dessutom saknar jag de senare Bond-filmernas förankring i den politiska nutiden. Visst kommunistiska kineser som säljer atombomber kanske räknas dit, men det känns lite påklistrat. Det roligaste är att själva skurken Goldfinger tycks vara kalkerad på Donald Trump! Annars laserstrålar, atombomber (som sagt), kvinnliga piloter, nervgas och USAs guldreserv. Bäst är alla gånger Oddjob, det har jag tyckt sedan jag var tretton år, typ.

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.